Veckans fredagslåt
Oxveckorna kallas de visst, de där veckorna som vi lever just nu. Känns ju upplyftande på alla sätt och vis.Vad mig anbelangar, så kan de kallas vad vad sjutton som helst, så länge jag har mina människor och mina tulpaner runt mig.
Men om jag ska gå ner i lite mer detalj i the Life of Lise, v 2 2013, då:
Trög start. Trångt huvud. Hes make. Magnetisk soffa. Stresshanteringsträning på jobbet. Klämd lillfinger. Typ så.
Om något eller skulle skulle behöva förklaring:
1: Att börja veckan med en hemmadag gör det svårt att komma upp i tempo och in i rätt effektivitetsmode. Så är det för undertecknat vanedjur. 2: Stunder av information overload, en temporär och övertygande upplevelse av att huvudet är mindre än all info som ska rymmas där. 3: Mer monolg än dialog på kvällarna. Ovanligt. 4: Att ha modet och förnuftet att ta tid till att överblicka, prioritera och inse vad som verkligen är viktigt i mitt jordeliv när jag upplever mig ståendes mitt i en jobbcentrifug på högvarv. 5: Jag – ja, jag – drog igen ytterdörren i går. Med full kraft (den är lite trög) och Villes lillfinger mittemellan dess kant och själva dörrposten. Den ångesten. Den maktlösheten. Den skulden.
Ja. Det var nog veckan det. Den är nog bra mycket bättre än vad den troligtvis låter som, ser jag när jag kollar igenom vad jag skrivit. Lillfingret är bättre. Vi har precis inmundigat en mängd transfetter och ett glas rödvin till ljudet av Hardcore Superstar. Helgen ligger i stort sett blank framför oss. Pojkarna har sagt att de ska sova länge i morgon. Krille lagar mat. Gitarrsolot i nedanstående låt.
En perfekt kväll.
(Om det inte var för att tulpanerna blommat ut, då.)
Trevlig helg!
