Kamikazescenario: Bosse var trött. Jag var stressad. Uppdrag: Handla mat inför kvällens middag med vänner.

Han hotade brisera bland alla kunder på stormarknaden och det kan göra att man, eh jag, tog till extraordinära insatser. Nödvändiga insatser. Jag har fått min beskärda del av utbrott i offentliga miljöer och jag skulle hinna till systemet innan det stängde. Detta var inte en dag då jag ville ha ytterligare en skrikande lintott på mataffärsgolvet.

Det började bra. Bosse låtsades att självskanningsmojängen var en telefon och pratade loss med farmor och det var ju gulligt och fint på alla vis och dessutom – framför allt – satt han stilla och lugnt i kundvagnen. Jag tog kort på honom för att skicka till farmor. Se så söt han är, kära svärmor. Men allt ändras på en sekund, när han, med just en tvåårings unika bestämdhet, räckte över scannern till mig och spände ögonen i mig och med obehagligt eskalerande röstläge, som tyder på en annalkande katastrof och som jag känner igen så väl, hävdade att ”Nnu är det din tur att prata med farmor, mamma!! PRATA!”. Och dessutom skulle han ha min telefon och ta kort. På mig.

Kamikazescenario var ordet. What to do? Jag ska säga dig vad jag gjorde.

Lördagen den 16 november var dagen då jag blev fotad av en tvååring när jag i en affär full av folk, med en totalt vaporiserad värdighet, gick och pratade om vad vi ätit till frukost i en scanner.