The drop

The drop

Vilmer har droppat från rampen idag. Själv.

Du vet när du länge försökt uppnå något, men låtit rädsla och integritet hålla dig tillbaka? Och ju mer du tänker på hindren och konsekvenserna som det eventuella misslyckandet skulle ge, ju svårare blir det. Desto större blir tröskeln, och desto mer frustrerad blir du eftersom du VET att du är menad att göra detta. Innerst inne vet du att du vill, att du ska och att du kan.

Det är det som är så jobbigt. Att vilja göra något som är så förbannat läskigt.

Känslan när man då – äntligen – tar sig över den tröskeln. Trotsar alla demoner som skriker att det kommer att gå åt skogen och att det kommer att göra ont. När man kastar sig ut. Flyger. Och klarar det. Den känslan.

Den är oslagbar.

Ursäkta, vad sade du? Att jag överdriver och skruvar upp Villes framsteg på rampen idag? Att jag läser in alldeles för mycket i en åttaårings fritidshobby? Att jag nästan blev gladare än vad han blev när han klarade det och att det nog inte är särskilt sunt? Att jag låter honom leva ut mina drömmar minst lika mycket som sina egna? Tja, du har nog rätt.

Men ändå. Han droppade själv.

Så jävla coolt.