Stockholm

Stockholm

Att dra iväg på minisemester på måndag morgon när alla andra åker till jobbet med fem arbetsdagar framför sig är ett fint koncept. De åker och jobbar, själv åker man och dricker vin. Och när man kommer hem är det bara tre arbetsdagar kvar på veckan.

Det handlade egentligen inte så mycket om Mötley. Jag ville ju visserligen se dem, och detta var sista chansen, men mest handlar det om att komma iväg på lite roligheter, herregud. Att få prata och skratta och leta restauranger och uppleva något annat än det en måndagkväll normalt sett erbjuder.

Vi har landat hemma och jag har redan hunnit beta av ett föräldrarådsmöte på skolan, så nu är Stockholm snart ett avlägset minne – hände det ens? Först tänkte jag att jag inte skulle tråka ut dig med en massa detaljer eller bilder från resan, eftersom jag själv tycker att såna inlägg inte särskilt intressanta för många fler än de inblandade, men så kom jag på att detta ju är min blogg och mitt fotoalbum, så då sket den varianten sig. Jag kommer ju att tycka ju att detta är roligt att se tillbaka på detta om tre år, så du får helt enkelt försöka stå ut.

Att resa med Krille är guld. Jag vet att det kan störa någon och kännas cheezy att skriva så ofta om hur kul jag har med Krille, men vi ÄR fan ett bra team. Det finns många andra saker i mitt liv som har utvecklingspotential, tro mig, men val av make är inte en av dem. Så är det. Därför är det ren lyx att få sitta totalt tio timmar i en volvo på en trist motorväg i november tillsammans. Vi hann diskutera allt från IS, Kringlan och urban livsstil, till ombyggnationen vi ska göra på huset, jobb och – såklart – barnen. För de pratar vi ju aldrig om annars.

Vi bodde på charmiga SoFo. Området kräver ett återbesök ganska snart, och tro mig, jag har redan börjat planera. Det hann vi ju göra i bilen hem.

Trevlig trappa

Trevlig trappa

"Pärlans konfektyr gör själen varm." Varsågod för gratis tagline, Pärlan.

”Pärlans konfektyr gör själen varm.” Varsågod för gratis tagline, Pärlan.

Urban Deli skulle jag handlat mig fattig på om de funnits närmare (vilket inte illustreras här eftersom jag inte tog någon bra bild på deras utbud, men väl på deras trappa, men du får tro mig på mitt ord helt enkelt). Och så har vi Pärlans konfektyr och alla lika unika som obskyra små butiker samt en massa secondhand. Trivsamt värre.

Gammal är gammal

Gammal är… gammal

Musiken då ja. Alice Cooper gick all in som förband. Han levererade the whole shabang, inkluderat både giljotin, tvångströja, 3 meter högt Frankensteins monster, såpbubblor och eldregn. Bara ormen fattades. Med risk för att få hela alla Sveriges hårdrockare över 40 år på mig nu (som om de alla läser Kaosyoga, hahaha) så måste jag säga att jag tyckte att bandet var bra men att Alice var ganska trist. Krille tyckte att allt var bra, men han har en annan relation till den gamle skräckrockaren än vad jag har.

Mötley gick också all in. Det var åtminstone sjukt mycket pyroteknik, eldsprutande bas, brinnande mickupphängning, lyftkranar ut i publiken, lättklädda körtjejer och trumsolo upp och ner. De tog verkligen i från tårna.

The main attraction

The main attraction

Trummar emot gravitationen. "Yeah!" sa han hela tiden.

Trummar emot gravitationen. ”Yeah!” sa han hela tiden.

Det gjorde även Vince Neil, som kämpade på med sin sång och  gentlemannamässigt lät bli några av de högsta tonerna till förmån för gitarrsolo eller nåt som brann eller small. När han skulle försöka sig på lite moves i takt till musiken så var han beklämmande lik några av männen som deltog i den såkallade ”gubbagymnastiken” på onsdagar kl 20 i Fagereds idrottshall på 80-talet, så jag är tacksam och glad att det hölls till ett minimum. 34 års hårt leverne sätter sina spår, Vince. Tommy slog stenhårt som vanligt och trummorna hördes mer än sången, vilket troligtvis var a good thing.  Nikki berättade nån historia om att aldrig ge upp som symboliserades av att han alltid hade en kniv på sig (?). Mick såg mest döende ut, vilket han i och för sig gjort i 20 år nu, och levererade det tristaste solo jag nånsin hört. Men det var en rätt rolig spelning ändå faktiskt. Jag är glad att jag var där. Finast var avslutningen då bandet oväntat dök upp på en liten scen mitt i folkhavet och spelade Home sweet home medan storbildskärmarna visade en historisk tillbakablick på det band som varit ikoniskt inom sleezerocken i 34 år.

Japp, det var det. Lite mer shopping dagen därpå, sedan var det dags att åka hem igen.

Whut?

Whut?

På vägen hem stannade vi på nån mack, vars toa hade det här intressanta klistermärket på pappershållaren. Vad, VAD, menas? Vill jag ens veta?

I övrigt kan nämnas att Krilles magkatarr nådde nya höjder så han fick sitta upp och sova och att jag glömde både tandkräm och borste hemma. För allas trevnads skull så blir det ingen bild på någon av dessa händelserna.

Så, det var den utflykten. I morgon återgår jag vill 128 olästa mail, läxförhör, tvätthög och uppackning av gympapåse. Och det är helt okej. Dessa dagarna kan jag leva på ett bra tag.

Nu ska jag ta och lyxa till det med att borsta tänderna med tandkräm.