Idag var det dags att fira farfar som fyllde år igår. Picknick vid sjön, precis som förra året. Och förra året igen. Jag är en sucker för traditioner, när jag tänker efter. Antar att det är en åldersgrej.

Vi hade dock lite problem med att ta oss dit. En viss fru Ko hade ingen brådska med att släppa fram oss. Hon gjorde det väldigt tydligt att vi var i hennes hood. I sakta mak gick hon. Stannade. Idisslade. Råmade lite. Blängde bak på oss. Gick lite till. Det känns som om hon var en hejare på mindfulness. Eller bara jäkligt stöddig gangsta-ko. Jag vet inte.

Till sist fick vi köra om. På nåder.

Bosse och fina kusin Viktor satt och filosoferade på bryggan medan de andra var ute och fiskade. Glödbädden var perfekt, solskenet så där lagom gassande, sällskapet som vanligt roligt, maten underbar och rosévinet perfekt kylt. Så här skulle man ha det när man har det som sämst.

Och så det här med att ta kort på fötterna. Vad är grejen med det? Att jag har långt ner – tja. Att jag har snygga fötter – hell to the no. Att jag har dålig fantasi – troligtvis.

Däremot tog jag inga kort på min man, mina andra barn, resten av gästerna, maten, fiskarna som fångades eller min svåger som somnade på en dyna på marken. Du får föreställa dig det, helt enkelt.

Jag börjar för övrigt få lite väl mycket längtan efter semester nu. Skulle helst börja den i morgon, hinner liksom dofta på den under den ledigheten som en vanlig helg innebär, och att åka till jobbet i morgon känns rysligt främmande. Men jag antar att jag får ta mig dit i alla fall.

Sådana här helger,  i all sin ljuvlighet, gör det lite extra svårt.