Bosse är inte den som drar sig för att kavla upp ärmarna och göra en insats. Inte blir det lättare av att stå och våndas över allt tråkigt som bör göras, säger den lille mannen som har ”lite snack och mycket verkstad” som motto. Nä då, på’t direkt bara. Fram med stolen till diskbänken, klättra upp och hälla ut innehållet i den blötlagda grötgrytan, blanda det med en liten blå boll och överblivna mangobitar,  skeda upp det i en annan skål/på diskbänken/på skåpsluckorna/ner på golvet, och smaka på det med jämna mellanrum under ett glatt ”mmmmmm”, som vore det en nobelmiddag som intogs. Och snabbt går det.

Inget gnäll över hur tråkigt det är att diska grytor. Inga undanflykter i stil med ”jag ska nog bara ta en kopp kaffe först”. Inga önsketankar/manipulationsplaner i stil med ”om jag väntar lite med den, så kanske Krille hinner diska den”. Nej nej. Just do it, säger Bo. Och inte nog med det – han blir till och med upprörd om någon ber honom avsluta. Väldigt upprörd, till och med. Så dedikerad är han uppgiften.

Ibland tror jag att pojken jag fött är en undercover ninja i beslutsamhetens tjänst. Eller i grötgrytans.

Svårt att veta vilket.