Sex, drugs & rock’n roll. Eller inte.

Sex, drugs & rock'n roll. Eller inte.

Alltså, om de senaste nätternas sömn effektivt har hackats upp av en stackars hostande och sjuk ettåring, och man är så trött att man nästan är yr efter att ha jobbat som en tok hela dagen, stökat undan efter middag, plockat lite leksaker och jagat barn som inte ville ha pyjamas (den kvällen heller). Om man, precis innan läggning, upptäcker att vällingen är slut och inser att man får ge sig ut på cykeln till närmsta stormarknad för att införskaffa det och nästan börjar gråta blott vid tanken på den ansträngningen. Om man, när man kommer hem, väcker sin man som somnat hos en pojke, för att själv lägga sig och försöka få pojke nummer två att somna, och själv slocknar som en gris. Om man blir väckt efter 45 minuter mitt i den djupsömn som kroppen så desperat behöver, och blinkar som en mullvad mot kvällssolen och knappt vet vad man heter eller vilket län man bor i när man vinglar ner för trappan med handen hårt på räcket.

Vad gör man då när man kommer in i vardagsrummet?

A: Tar sig i kragen, snörar på sig skorna och tar en snabb men skön powerwalk med Håkan i sommarkvällen, som gör att sinnet lugnar sig och kroppen får lite välbehövlig cirkulation. Därefter en skön dusch, ett litet blogginlägg om positivt tänkande, och så hopp i säng i tid så att man ökar chanserna att få hyfsat med sömn till nästa dags utmaningar.

B: Struntar i alla utspridda leksaker, accepterar läget och finner ro i känslan av att allt är som det ska vara. Sedan rullar man ut yogamattan och kör ett skönt pass som gör kroppen varm och mjuk och ger sinnet fullkomlig ro. Därefter tar man och smuttar på en kopp grönt te och skriver ett klokt blogginlägg om hur yoga reducerar stress, innan man lägger sig i tid och somnar direkt med kroppen full av lugn-och-ro-hormoner.

eller

C: Gnuggar sig i ögonen, svär över att man somnat, svär över att huset ser ut som en jäkla katastrof, blänger på mannen som sitter i soffan och stirrar tomt framför sig av trötthet, tycker synd om sig själv som är så trött och bor i ett så stökigt hus, hugger tag i mobilen och den stora burken med jellybeans som köptes till pojkarna. Så sätter man sig i soffan och spelar rumble, samtidigt som man bulimiar i sig godiset, flera åt gången så man ändå inte hinner känna vilken smak de har, de dyra asen, tills man mår illa. Orkar inte ens tänka på bloggen. Stapplar i säng, alldeles för sent, trött, illamående men oförmögen att somna tack vare alla inre rumble-strategier som målas upp på insidan av ögonlocken.

Man får väl anses vara en normalbegåvad, vuxen människa som ska föreställa en förebild för tre barn. En utbildad coach och yogainstruktör. En praktisk och effektiv projektledare.

Och ändå.