Ponera för ett ögonblick att du har tre energiska barn på sex, tre och ett år (ja, du ska ju bara låtsas, det är ingen fara). Ponera att du bokat in en familjefotografering som ska resultera i den sedvanliga årliga dokumentationen av familjen, samt möjligtvis några julklappar också (farmor Maj, du får låtsas som om du inte läst detta och verka överraskad när du öppnar klappen med bilder på barnen på julafton, ok?). Ponera vidare att du jobbar ganska länge den dagen och du och din man bara har tjugo minuter på er efter att hela familjen sammanstrålat hemma tills ni ska åka till fotografen.

Då skulle man ju kunna tänka sig att du kanske planerat rätt bra. En egen hårtvätt dagen innan för att slippa fetaste håret ever, till exempel. Du hade såklart också sett till att kläder alla skulle ha på sig skulle ligga färdiga hemma, nytvättade eller inhandlade för ändamålet. Du skulle kanske också sett till att alla Ed Hardy-tatueringarna, och därmed kåkfarar-looken, var bortskrubbade från äldste sonen. Du hade troligtvis också förklarat för dina barn värdet av a: fotografens utrustning b: fotografens tid c: inredningen i studion d: kostnaden som man betalar för resultatet och e: ett föräldrarnahjärta utan infarkt – samt hur man bör bete sig i en fotostudio för att inte riskera några av alternativen a-e, pedagogiskt och i god tid. Så klart.

Man skulle också kunna tänka sig att du av rutin sett till att treåringen gått på toa innan fotograferingen, så att han inte kissade ner sig mitt i all extas av att springa runt bland all svindyr utrustning med en transpirerande mamma efter sig. Och du skulle så klart också sett till att ha med dig ett par extrajeans, så din treåring inte behövde fortsätta sessionen i urtvättade mysbyxor om utifall att olyckan ändå skulle vara framme.

Och den nyss nämnda treåringen skulle du naturligtvis uppfostrat väl, så att han inte gjorde metal-tecknet på varje bild. I kombination med uträckt tunga. På varje bild, sade jag.

Ja.

Så skulle du kanske gjort. Så skulle man kunna göra. Det må vara rätt.

Men det är inte the Hellströms way.

P.S: tack finaste fotograf Marie för ditt lugn, ditt tålamod och ditt fantastiska engagemang.