Röj

Röj

Detta är som du förstår ett inlägg av föga eller obefintligt intresse för dig som inte gillar Hardcore Superstar. De har hyfsat många fans, men dessa kan trots allt inte utgöra en särskilt stor del av Sveriges befolkning, och ej heller av Kaosyogas läsare. Risken är alltså stor att du som läser just nu inte kunde bry dig mindre om hur de långhåriga, tatuerade gaphalsarna som jag kollade på igår såg ut när de var ljussatta i grönt, blått eller lila.

Och det är okej. Jag förstår. Du kan kväva en lite irriterad suck och scrolla vidare. Snart kommer det inlägg osm handlar om något helt annat. Men den här karamellen vill jag spara, ser du. Så medan jag arkiverar den i arkivet under ”fan vad kul vi hade” alternativt ”I’m too old for this shit, tänkte jag dagen efter” så kan du knäcka en nöt bläddra igenom ett reklamblad. Eller varför inte kolla upp något gammalt kaosyogainlägg? Nåt utan hårdrockare alltså.

Bra, då har alla koll på vad de ska göra? Fint. Då kör vi.

Hardcore Superstar. De gjorde precis det jag ville, vilket de vid närmare eftertanke faktiskt alltid gör när jag ser dem, och det är anledningen till att jag tycker så mycket om dem. Om publiken är 200 pers på ett hål-i-väggen-ställe, eller om de spelar för tusentals på en festival spelar ingen som helst roll. De röjer.

De ser bra ut, de låter bra och de verkar ha så sjukt kul. Jag tror det är det som får mig på fall, lite som jag nämnde igår. Ärlig och rak glädje bara, i 1000 volt genom kroppen. Så jäkla skönt.

20151212_214626

Först ut dock, utan flashig ljussättning alls: stämpeln en fick som bevis för att en hade pröjsat biljetten. Klurig som få att förfalska. Varsågod för toalettbild, förresten.

IMG_20151212_214500

Vi valde bort det första bandet till förmån för öl, men andra förbandet, The Unguided, såg vi. Överraskande bra, faktiskt. Svårt att stå still, förutom när de skulle köra en Wall of death, då gick jag åt sidan och stod still som en staty. Nej tack till att krocka med fulla rockersgubbar i publiken, men tack ändå.

En av sångarna, Richard, hade jag som elev när han han var 14 år. Då var han en väldigt trevlig och smart kille. Det är han troligtvis fortfarande, men nu har han ett lite mer… bestämt utseende. Det är ingen en nyper i rumpan i en mörk gränd, om en säger så. Åtminstone inte till utseendet sett. Nu ska en ju inte nypa NÅN i rumpan, men herregud du fattar vad jag menar.

Å så höjdpunkten.

20151212_220604

JAG!

Nä, skoja bara, jag ville bara se hur jag ser ut i såndäringa ljussättning – herregud vilka stirriga ögon jag har förresten? Jaja, let’s proceed. HÄR är höjdpunkten:

20151212_230151

20151212_225223

20151212_230208

Jocke Berg, denna människa med energi nog att ersätta en kärnkraftsreaktor eller två. Denna jäkla cyklon till sångare. My oh my.

Vi stod längst fram med en alldeles utmärkt utsikt över musikerna. Ljudet tog stryk, jag hörde i stort sett ingen sång alls, men väldigt mycket av Vics gitarr – vilket inte var det sämsta, han spelade bra.

20151212_223826

Gitarrsolo up close.

20151212_231905
1000 volt glädje genom kroppen tar ut sin rätt. Jag var genomsvettig, bandet var svettiga men svettigast var nog trummisen Adde. Han blir så svettig att han måste ta av sig på överkroppen på varje spelning. SÅ VARM blir han faktiskt.

Alla i bandet tackade publiken och publiken tackade förstås bandet, det är ju ett ömsesidigt utbyte av hedrande artighetsfraser som alltid när alla är nöjda. Själv brydde jag mig faktiskt inte så mycket om det, utan hade mer fokus på Addes väldigt lågt sittande shorts – VÄLDIGT lågt sittande alltså. Hur hängde de kvar? Och vart är, ehum, kroppsbehåringen som oftast finns där? Jag är en 41 år gammal småstadsmänniska, jag blir helt förvirrad av sånt här ju. Hur är det fysiskt möjligt?

Jaja, shortsen satt där de satt, precis som tjutet i mina öron. Idag är jag trött i kropp och huvud men lycklig i själen.

Bra jävla medicin, detta.

Tack pojkar.