När det öser ner ute och det finns mer spring i fem par barnsben än vad lekrummets yta och föräldrarnas tålamod kan husera, då drog vi igång regnsafari. Ut i ösregnet, full fart, tjolahoppsansteg, skratt och krumbukter i allt våtare kläder, ackompanjerat av en allt högre ljudnivå.

Efter ett tag blev det mer blött och kallt än kul, och då ramlade alla in genom altandörren igen, och befriade sig mer eller mindre smidigt från alla blöta paltor. ”Ja ja, sätt ni er pojkar, så tar jag hand om era kläder och hänger upp dem på tork och plockar undan efter er,” sade jag. Eller nä, det sade jag inte, men de måste alla haft en unison hörsel-illusion som lät precis så, för det var så de gjorde.

Sedan svepte de in sig i filtar och lät sig underhållas av en film. Utom stackars Bo, ser jag nu. Han fick visst sitta ensam i sin fåtölj lite på sned och frysa med en galge i nacken medan han tittade på Röjar Ralf. Men det gick bra ändå.