Idag har jag jobbat så jag har inte hunnit sitta hemma och få ur mig välskrivna inlägg om världens tillstånd, något som gör mig lite besviken faktiskt. Men å andra sidan är jag hemma i morgon eftersom barnen har höstlov, så vem vet, kanske blir det bättre då? God only knows.

Tills dess kan jag endast skrapa fram följande: Bilder från jobbet idag då jag fick äran att ta hand om the Mule Skinner Band, aka the Streaplers – men det har du iofs säkert redan sett på Insta, för du följer väl Kaosyoga där? Som en blogg light, kan man säga. Jag hinner inte alltid blogga, men jag hinner alltid instagramma, ty sådan är världsordningen. Ja, var var jag nu då? Jo, just det: Och så slänger jag in Bo i en egenhändigt komponerad stormsäker huvudbonad som skapades i tysthet under en bildfärd till förskolan en blåsig dag. När vi kommit fram så såg han ut som nedan. Så är det att leva med Bo.

Det är vad jag erbjuder nu innan Bron. Gott och blandat och allt i en enda osammanhängande röra. Inte så illa ändå, om jag får säga det själv.

(OBS! Bo är nederst)

Puss!

skriven 25 oktober 2015 av kaosyoga i Barnen,Människor | Inga kommentarer än

De första ord jag hörde Folke yttra i morse var ”Jag vill ha en hund”.

De kom lite oväntat och på tal och ingenting. Åtminstone ingenting som nått mina öron. ”Det vill jag med”, svarade jag snabbt och spontant, för åh vad jag ville ha en hund när jag kände efter. Sedan Håkan dog kan jag räkna antalet promenerade promenader på en hand. Eller två. Okej då, kanske fyra. Men ändå. Det har inte blivit många promenader. Det finns ju liksom ingen anledning att promenera om man inte har hund. Det känns så meningslöst, jag blir bara stressad och vill komma fram. Promenader är nu enbart ett sätt att ta sig mellan punkter. Inget annat. Och vem käkar upp matresterna som hamnar på golvet? Vem lägger sig och värmer ens frusna fötter? Och framförallt, vems mjuka, mjuka öron ska en klappa nu för tiden? Krilles?

Men vi ska inte köpa någon hund nu. Det säger min man och det kan till viss del bero på att det var han som fick ta hela ansvaret för Håkan eftersom jag inte får ha med mig hund på mitt jobb. Och det är ganska meckigt att ha hand om en valp och ett företag samtidigt och också fixa vab och passa tandläkartider till barnen och emellanåt stanna kvar på gympalektioner i skolan eftersom en son vill det, så det kan jag ju respektera. Men tråkigt är det.

Alltså köper vi en katt till. En röd, stor Maine Coon som ska heta Stefan. Eller kanske Anders. Eller mr Nos. Men först ska vi bygga ut, så att det är klart innan Stefan kommer, så slipper stackaren flytta ut ur ett byggkaos det första han gör. Så därför har vi inte köpt någon katt än. Jag har inte ens hittat Stefan, eller hans blivande föräldrar. Om du skulle snubbla på honom eller någon som du tror kommer att bidra till att han föds så säg till, för guds skull. Jag behöver lite mer päls i mitt liv, känner jag.

Det är sant, jag behöver verkligen mer päls. Och kan jag inte få hund så tar jag katt. Men till och med jag fattar att om jag skulle få för mig att skaffa häst just nu så skulle jag lika gärna kunna skilja mig och hänga mig och gå in i väggen på en gång och samtidigt, så det är lugnt, oroa dig inte för det. Jag hade bara ingen annan bra bild på päls för tillfället.

skriven 21 oktober 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Idag när jag släckte ner på jobbet för att åka hem så slängde jag en blick ut genom fönstret. Det var mörkt ute. Klockan var väl halv sju. Inte överdrivet sent ändå, men mörkt var det, för första gången på länge.

Den mörka årstiden är här.

Och som ett instinktivt försvar mot det så körde mina tankar igång med en startsträcka på ca två millisekunder: ”Jaja, så är det, det är mörkt, jag har jobbat lite länge och det är snart vinter men det är inga problem, jag kommer att ta mig igenom detta också. Jag köttar på. Snart är det vår igen. Det går fort. Jag har gjort det förr, jag kommer att göra det igen. Jag tar mig igenom detta.”

Alltså kan vi stanna och begrunda detta lite, du och jag?

Det väcker ju onekligen lite tankar nu när jag för en gångs skull lyssnade av det där automatiska telefonsvarsmeddelandet som visst går igång inne i huvudet när en plötsligt upptäcker att en gett all dagens energi till jobbet och nätt och jämt hinner hem tills läggningsproceduren ska påbörjas. Och att sommaren både kom och gick utan att en verkligen tog sig tid att njuta. För på riktigt: vad är det för en inställning att ha? ”Jag köttar på”? ”Jag tar mig igenom det”? Det är ju inte så att livet går i repris, menar jag.

Men jag köttar på, jag. Jajamen. Varenda vardag och ibland på helgerna med. Jag köttar på. Jag biter ihop. Jag kämpar tappert. Jag gnäller inte för herregud, jag har ju valt detta själv och jag får ju små glimtar av liv när jag hinner sticka ut på en lekplats med kidsen en timma men en kamera i högsta hugg. Eller när jag kan ligga i soffan och läsa under tiden som Krille förbereder födelsedagsmiddag med svärföräldrarna. Så jag får ju mitt. Och annars? Annars är jag en duktig soldat. Visserligen aldrig tillräckligt duktig, nej nej, men emellanåt hyfsad. Om jag har tur. En någorlunda hyfsad soldat. Ibland. Som köttar på.

Missförstå mig inte, jag gillar mitt liv och mitt jobb, det är toppen. Men ibland känns det som om allt det viktiga pågår utanför. Som att jag valt fel. Mina barn växer upp blixtsnabbt och där finns ögonblick med dem som är ovärderliga men som både kommer och försvinner utan att jag är där. Där finns fina möten med människor som berikar mitt liv som jag inte hinner ha. Böcker som ska skrivas men som stannar i fragment i mitt huvud. Likaså finns det foton som ska insupas, världsbilder som ska ruskas om och, icke att förglömma, de där extra kramarna som kommer sig av stundens ingivelse.

Men allt det där verkar finnas utanför min tillvaro just nu. Jag stänger ju ute det. Och som mest blir det tankar av det – tankar som rinner genom mina fingrar som vatten.

Jag borde hitta de där pusselbitarna, annars får jag aldrig ihop det. Jag borde inte vara på ett kontor med en fönsterruta som visar nothing but mörker, jag borde vara vara INNE I livet. Det borde jag.

Men vad fan, en kan ju inte hinna med allt.

skriven 20 oktober 2015 av kaosyoga i Funderingar,Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Helgen var så himla fin och mysig. Goda vänner, musik, böcker, sena kvällar, solsken och massor av god mat. Du kanske också har haft en fin helg? I så fall, tog du med dig energin från helgen in i jobbet i morse? Well, good for you. Det gjorde inte jag. Min måndag kom som en käftsmäll och jag tog nästan till lipen när mobilen ringde. Och det var inte bara jag som var trött. Alla var trötta. Alltså jättejättetrötta. På jobbet kände jag mest så här idag:

Och det blev inte bättre. När jag hämtat barnen och var jag så trött att jag skulle begått ett brott med en straffsats på upp till 10-12 år för att få lägga mig att sova en kvart och kidsen var minst lika medtagna. Innan vi klev ur bilen gjorde jag en fast-forward  huvudet (a k a erfarenhet+intuition+otroligt spänstigt intellekt) och såg hur kommande två timmar skulle te sig. Vilmer skulle få trött-utbrott över läxan som jag principfast och myndigt skulle propsa på att han gjorde först av allt. Folke och Bosse skulle börja slåss över någon struntsak inom fem minuter och jag skulle *ta daa* få ett oproportionerligt stort utbrott på alla barn. Dessutom mindes  jag att diskmaskinen inte var tömd och att det därmed skulle stå massa äcklig frukostdisk med grötrester på bänken när vi kom in och att jag lovat handla mat för frukten var slut och sen kom jag på att jag ju inte äter godis på kvällarna längre och hur himla trist det är och vad är det för mening med livet egentligen, ska det vara så här VA VA VA?!

Så jag bytte taktik. Alla slängde in sina skolväskor i hallen och jag hämtade kameran, sen körde vi loss på lekplatsen i en timma. Parkour och gungor och diskussioner om vad man ska göra om stora barn kommer och säger taskiga saker till en och en massa höstlöv i fina färger. Sen mådde vi som prinsessor allihop. Pojkarna fick liv i blicken och färg på kinderna och våra hjärnor började funka igen och livet gick från svartvitt till färg. Och tro det eller ej, men det var faktiskt inte så mycket disk på bänken när vi kom in och läxorna gick som en dans och det blev inte ett enda handgemäng.

Damn alltså. Ibland lyckas till och med jag.

S

skriven 19 oktober 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Vilmer fyllde år i fredags. Tanken på att det är nio år sedan jag pressade ut mitt första barn känns både störd och fantastik samtidigt, men jag orkar inte rota runt i en analys av det just nu så let’s proceed. Födelsedagen innebar bland annat att vi nu har tre istället för två elgitarrer och att den mesta musik, som redan tidigare flödade i en hög och strid ström genom huset, nu ackompanjeras av en del… nydanande ackord. Krille och Vilmer analyserar allt från AC/DC till Dream Theatre ”lyssna, nu kommer den andra gitarren in, den ligger lite högre, BAM, där, hörde du?” och Folke trummar med trumpinnarna på kuddarna i soffan. Jag älskar det. Böcker och musik får gärna finnas i överflöd hemma hos oss. Jag har fått för mig att det ger spänstiga hjärnor.

I dag var farmor och farfar på besök med fler föredömligt rockiga och passande presenter. Inga fördomar mot pensionärer i stort eller så, men det kan väl inte vara så många som ger sina barnbarn en Finve Finger Death Punch-tisha?

Grattis världens allra finaste, klokaste, känsligaste, roligaste Vilmer på din nioårsdag. Du är fan bäst.

Nedan kan du rekapitulera när du blivit, säg, 41 år och själv kanske har familj, hur din födelsedag firades 2015. Ett bra inside-tips: Hooka up dig med någon som är väldigt matintresserad.

Lena och jag vilade oss i form innan gästerna kom och presentöppningen startade.

Jo, du tänker rätt. Denna tänker jag stjäla. Den är säkert ändå för stor till honom.

Folke fick en ny matlåda.

Krille hade fixat allt käk (jag vilade ju mig i form, sa jag inte det?) och pyntat fint.

”Äsch den här lilla måltiden? Det är bara närproducerat griskött som legat nio timmar på grillen i en konstant temperatur med rökflis av utvalt körsbärsträ och som sedan marinerats i ekologisk äppeljuice. Inga konstigheter.”

B-dayboy. Världens finaste.

skriven 18 oktober 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Det är lördag kväll och jag väntar på att Harry Potterfilmen ska ta slut så att jag kan gå in i lägga-barn-fasen. Du vet, den som kommer innan kolla-på-film-i-soffan-fasen. Jag lagade en risotto som platsar på topp tre ever, och vi käkade lufttorkad salami och oliver till så nu är jag knömätt.

Det har varit en fin dag. Bosse och jag har varit på stan idag, vi käkade lunch och gick i affärer och jag dör vad mysigt och enkelt det är att vara iväg med bara ett barn. Vi köpte jeans, block och pennor till mig och en pyjamas med planeter på till honom.

Jag har sovit en liten eftermiddagslur också, och sträckläst Det är något som inte stämmer av Martina Haag, boken om hur hennes och Eric Haags förhållande tog slut. Det första var feelgood, det andra gav mig magont. Men boken är bra, faktiskt. Att skriva från en avgrund utan att det blir melodramatiskt eller bittert är nog ganska svårt, men Martina tar en i handen och drar med en på den hemska vandringen med lagom doser rädsla, ångest och förhoppningar. Efter att ha läst klart gick jag ner till Krille, kysste honom ömt och sade ”jag kommer alltid att vara din, jag gör vad som helst för att du ska stanna, jag ser till att du aldrig kommer att behöva någon annan än mig”. Nä, jag skojade. Jag letade upp honom, trängde upp honom mot väggen och sa: ”Lämnar du mig nånsin så jagar jag ifatt dig och slår ihjäl dig”. Och så spände jag blicken i honom. ”Jag vet”, sa Krille och såg förhållandevis lugn ut. Sen kysste jag honom. Det gäller att göra saker och ting i rätt ordning.

Läsvärd

skriven 17 oktober 2015 av kaosyoga i Böcker,My man | Inga kommentarer än

Jag äter av tradition och ohejdad vana väldigt mycket godis på kvällarna. Alltså MYCKET godis. I övrigt är det fine, under dagen käkar jag hyfsat bra och jag har inget godissug. Det har jag inte på kvällen heller, men när barnen somnat käkar jag ändå. För att det smakar gott. För att det är mysigt. För att det är en belöning efter en lång dag när en kliver över en mållinje som stundtals känts ouppnåeligt långt borta. För att det hör ihop med tv-tittande. Typ så.

Men det där med att dra i sig en massa socker är ju ett ofog, det vet en ju vid detta laget. Det funkar inte så bra vare sig för immunförsvar, sömn, inflammationer, blodsocker eller slidsvamp (inte för att jag har någon men ändå). Jag vill inte se mig som en väldigt korkad person, så jag funderade på att lägga av med det, åtminstone på vardagarna, och jag inte bara funderade på det. ”Nu slutar jag käka godis på kvällarna”, sa jag min mun tydligen Krille igår. Min dumfan. I och med att jag sade det högt så blev det ju på riktigt, det vet ju alla så jaha, nu sitter jag här som den principfasta jävel jag är med skägget i en jäkla brevlåda.

Ett i rätt meningslöst godisfritt kvällsliv brer ut sig framför mig. Tiden efter barnen somnat känns nu som en dammig oändlig ökenvandring utan minsta oas i sikte. Och jag ångrar lite att jag sade det jag sade men nu har jag sagt det och då kan man inte ta tillbaka. Det är sen gammalt och kallas envet där jag kommer ifrån.

Såatteh.

Jag antar att jag får återuppta mitt handarbete framför tvn igen, det som legat i träda sen jag gick i sexan, that is. Eller göra 200 armhävningar varje kväll. Eller sticka mig i ögonen med en gaffel.

Nåt åt det hållet tänker jag mig om ingen har nåt bättre förslag eller kommer hem till mig och sätter en pistol mot min tinning och ställer en stor skål med färskt lösgodis från Hemmakväll framför mig just när jag satt på Homeland och ska kolla på Peter Quinn och säger ”ÄT! Annars skjuter jag” för då inträder ett undantagstillstånd mot mitt löfte och då är det okej att äta godis på en tisdag. Det är också sen gammalt.

skriven 13 oktober 2015 av kaosyoga i Goda saker | Inga kommentarer än

skriven 12 oktober 2015 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

Nån filosof, jag tror det var fransmannen Rousseau som levde på den tiden då roliga gråa peruker var comme il faut bland de mer välbärgade eller utbildade medborgarna, pratade om att civilisationen var fördärvlig för människan och att vi alla skulle må bättre om vi återvände till naturen. Det är där vi blir hela, friska och fria, mässade han.

Med tanke på att gråperuk-tidens civilisation troligtvis var en västanfläkt jämfört med vår, så tror jag inte att naturen behövs mindre i dagsläget. Civilisationen är lite som socker – enkelt, artificiellt, snabbverkande, gott, vanebildande – men inget en mår riktigt bra av i längden. Åtminstone inte som ensam kost. Naturen däremot. Den gör mig lyrisk, religiös och lugn. Jag landar, känner mig hemma, blir hel, call it what you want.

Lökigt? Säkert. Men det är som det är. Jag mår bra av att gå omkring på annat än trottoarer emellanåt. På asfalt finns inga dofter av fuktig mossa, löv och granbarr. Där finns inget rogivande sus i grenarna som låter som om universum herself drog lugna andetag. Där finns inga myrstackar, fantastiska färgskiftningar i löven eller porlande små vattendrag. Så för att jag inte ska gå igenom livet utan att se hela paletten så måste asfalten kompletteras med skogsstigar emellanåt. Så jag inte lever mitt liv i enbart gråskala tänker jag, för det vore ju lite trist.

Och med den förnumstiga, svulstiga och naturromantiska inledningen lär jag tappa minst 36% av Kaosyogaläsarna, men jag dig i så fall överväga att komma tillbaka vid ett senare tillfälle. Det kan vara rätt kul här inne också, vettu. Här finns både runda ord, svordomar, pinsamheter och massor av ful verklighet.

Men inte idag, dock. Idag är verkligheten bara fantastiskt vacker och oförstörd här inne.

För en gångs skull.

Peace out.

Vägen till naturens frihet eller civilisationens fängelse. Det beror på vilket håll en går.

Om man är ute på en ordentlig tur så ska det slås läger, det är sen gammalt. Alltså slog vi läger.

Ugh ugh, man make fire.

Säkert inte särskilt mycket naturliga och oförstörda råvaror i denna måltid, men gott var det.

Well hello there, mr Kantarell. Don’t be shy, come to mama.

Skogens svar på Sara Skyttedal. Pigg men giftig.

En något schleten Karl Johan. Det hade tydligen varit en tuff helg. I feel you, man.

Vackra, okända och säkert helt igenom olämpliga som föda.

Svaret på varför taggsvampen fått sitt namn hittar en på undersidan.

Blåbärsriset visar upp höstens nya modefärger.

Naturstilleben.

Mossa. Up close and personal.

Ris, gräs, träd och sol. Fin kombo.

Han samlade pinnar hela rundan, och fick mig och Krille att bära varsin packe också. Nu ligger de framför vår ytterdörr och… tja, ligger?

Rönnen är också en typisk show off. ”Kolla på mig, kolla på alla färger jag har! Orange, grön, gul på en och samma gång, inte illa va va va?”

skriven 11 oktober 2015 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Så här funkar det när tre – förlåt fyra – tokiga adrenalinknarkare testar en liten liten gunga, avsedd för försiktiga treåringar. Tydligen kan man, med väl utarbetad teknik och gemensamma ansträngningar, dra upp en galen fart på den lilla gungan och sedan få till ett sjuhelsikes hopp flera meter rakt upp i luften.

Det gick till och med så långt att Ville, som gjorde en liten missbedömning under sin gungning och inte lyckades hoppa av i tid gjorde en loop och åkte hela vägen runt. Han skickades alltså runt, centrifugalkraft vann över gravitationen för några sekunder. Min förstfödde var alltså UPPOCHNER. Det finns inga bildbevis på det, då hans moder inte var med vid det tillfället, det återberättades för henne med lite skakiga röster och nedslagna blickar. Knän hade tydligen skakat rejält också.

Så nu har vi alla kommit överens om att gungan nog inte ska användas på det sättet mer, utan endast av försiktiga treåringar som vill svaja lite lugnt fram och tillbaka. Och såna har vi inte i den här familjen.

skriven 11 oktober 2015 av kaosyoga i Barnen,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än