Krille kom hem med Kan Jang i dag. Jag har aldrig testat det, men vet att det är ett av få naturläkemedel som till och med västerländsk medicin ger ett visst erkännande.

”Nu får det vara nog med den där förkylningen”, sade han och höll fram en liten plastmugg med svart sörja mot mig.

Jag tvekade.

”Men sånt ska man ju ha innan man förkylningen bryter ut”, protesterade jag. ”Min förkylning är ju över två månader gammal.”

”Precis,” svarade min make. ”Så vad har du att förlora?”

Good point. Jag drack.

Och varenda cell i min kropp reagerade på en nanosekund. Herregud. Svalde, svalde, svalde. För att inte spy upp allt på köksmattan. Grimaser, gutturala ljud, krängande kroppsrörelser. Pojkarna tyckte det var jättekul. Jag – not so much. Det var det värsta jag druckit på väldigt länge – inklusive den där shoten som jag svepte en lördagsnatt för hundra år sedan i tron att det var ”gräddkola” (jo, det fanns sådana smaker när tant var ung) men som visade sig vara gammel dansk. Det smakade inte så långt ifrån gammel dansk, faktiskt. Hence the reaction, antar jag.

”Två gånger om dagen”, säger doktor Krille och spänner ögonen i mig.

”Jaa, mamma” säger barnen som plötsligt anar en möjlighet till återkommande daglig liveunderhållning.

Mnja, tänker jag. Vi får väl se.