Alla pannkaksbakande pojkar på rad. Fast Bosse åt mest smör.

”Nu vill jag att vi samarbetar,” sa jag. ”Vi behöver hjälpas åt nu när pappa inte är hemma. Kom igen, så fixar vi lite pannkakor”.

Pannkakorna blev omdiskuterade och trasiga men särdeles goda. Ville gav dem tveklöst 20 tummar upp (eller tummar, fingrar och tår, man tager vad man haver, upp på bordet med dem, bara).

Efteråt såg köket ut som fan, pojkarna var mätta, glada och rosiga om kinderna av spisvärmen. Pannkaksoset låg särdeles tungt i huset och samtliga ynglingar hade i en spännande omröstning utnämnt ”Sylt” till vinnande tillbehör.

Själv åt jag den halva pannkakan som blev över när kidsen hade gått från bordet, trots att jag var proppmätt. Vore ju synd att den skulle ligga där och… förfaras, liksom.

Vardagen.

Inte så dum, alltså.