Jag behöver yogan. Jag inser det bara inte alltid, men det är så. Yogan behöver nog mig med, när jag tänker efter, så det råder hyfsad terrorbalans oss emellan. Av yogan får jag mentalt fuck you-kapital. Jag vet inte exakt hur det går till, men alla mina andetag på mattan jobbar liksom fram en urkraft-widget. En genväg till min inre styrka. Otroligt användbart, väldigt skönt och alltid en bristvara.

Jag behöver också motstånd, jag tror alla gör det. Livet, min enfald feminismen och min random vägran att vara lagom ser till att det inte är någon större brist på det. Mina tre totalt egensinniga barn drar också sin del till motståndsstacken. Och min man, tack och lov. Motstånd är nyttigt för mig, det får mig att ifrågasätta mina värderingar, bygga upp styrka och ödmjukhet. Och emellanåt får det min att bryta ihop totalt. Alltsammans ingår nog i livets tallriksmodell tänker jag.

Jag behöver ett starkt språk också. Språk som berör. I skrift. Jag gillar det muntliga med, jag gillar att prata och när samtal lyfter och svänger, det är ju genom relationer vi utvecklas. Men att få skriva eller läsa ord som berör mitt hjärta, i min egen takt och när jag vill, ord som känns skrivna bara för mig, det är en annan sorts exklusiv ljuvlighet som ibland outrankar det utåtagerande pratet.

Ja, och så behöver jag bra pennor, krispiga salladsblad, feta gitarriff, invecklade rymdfunderingar, stort bokkonto och färgglada ränder också.

Vad behöver du? Fundera över det om du har en stund över.