Jag lovade mig själv det vid nyår. Att mellanlanda mer. Att ta små stopp i vardagen, där de finns eller där jag behöver dem. Helst om båda delar visar sig så klart, men det går inte att vänta på de tillfällena, så jag får vara nöjd om en av faktorerna uppnås, tänker jag. Ibland ska jag nog ta dem när jag inte behöver dem också. Jag vet inte alltid bäst, nämligen.

Det är så lätt att köra på tanken om”sen”. Att vila sen. Att läsa boken sen. Att yoga sen. Att titta på bolibompa med pojkarna sen.

Sen.

Sen när jag har plockat undan. Sen när jag har dammsugit klart. Sen när Krille kommit hem. Sen efter mötet. Sen när helgen kommer. Sen när vi har semester. Sen när barnen blivit större. Sen när jag blir pensionär. Sen.

Sen är bra, men ganska opålitligt. Nu är bättre. Det försvinner aldrig.

Nu.

Nu när brödsmulorna är kvar på bordet och golvet. Nu innan jag sätter på tvättmaskinen. Nu innan barnen somnat. Nu, mitt i röran.

Ett litet stopp, bara. Inget särskilt fancy, bara jag och en kopp te och en knäckemacka. Mitt i att barnen leker med kompisar i hela huset. Mitt i bevattningsprojektet av husets blommor. Mitt på en halvskitig köksbänk. Istället för att torka bänken, torka matlådorna, tömma diskmaskinen och plocka undan leksakerna först.

För vem styr mig att vänta? Barnen, säger du. Och det kan ju vara sant, i många fall styr de min tid, precis som det ska vara. Men ibland kan de vänta och ibland behöver de inte min uppmärksamhet. Som nu. Vem fan har bestämt att jag inte får släppa allt just nu, bara för att allt inte är klart? När blir det klart då? Aldrig, i den här familjen.

Nej, jag äger min tid och nu vill jag bläddra lite i tidningen. Stämma av läget internt. Låta själen hinna ifatt kroppen. Bara för att jag vill. Bara för att jag kan.

Luther kan  dra åt helvete. Smulorna kan vänta.

En liten stund.