Vilmer var med Krille på jobbet häromdagen. Han var lite för krasslig för skolan och lite för frisk för att ligga hemma, så han fick hänga på till Sajtbolaget och hjälpa till med att packa cd-skivor. Mödosamt knåpade han ihop en hög med färdigpacketerade skivor, ett arbete som enligt vedertagen lönetaxa inbringade hela fyrtio kronor, vilka utbetalades kontant efter arbetsdagens slut och sedan förvarades i sexåringens plånbok.

I går var han och jag inne i Varberg för att handla och plånboken med pengarna brände i Ville jackficka. Jag tog min föräldraroll på allvar och försökte halvhjärtat styra honom in på ett ansvarsfullt och långsiktigt ekonomiskt tänk i stil med ”tänk på att du kan spara pengarna för att köpa något större när du tjänat ihop mer”, ”du behöver ju inte köpa något i dag om du inte hittar något du gillar” och så, men det var lönlöst. Möjligtvis har det något att göra med att min egen trovärdighet när det gäller att dela ut dylika råd är lika med noll. Så, som den mors son han är så slängdes alla pengarna, som det hade tagit honom en hel dag att skrapa ihop, iväg på en gång.

På Ed Hardy-tatueringar.

Ja, alltså, jag gjorde mitt bästa. Man får ta mig sjutton inte mycket för ett par tjugolappar i en BR-butik nowadays, men jag använde all den kreativitet jag kunde uppbåda inne i den där jäkla affären och visade honom vad kan kunde göra om han köpte pennor, papper och pysselgrejerna. Jag letade upp, och demonstrerade djurfigurerna som saknades i bondgården hemma. Jag framhävde till och med plasthundbajsens förträfflighet. Men, nej. Alla ihoparbetade slantar skulle bekosta en större kvantitet Ed hardy-tatueringar. Enbart.

Och nu tittar jag på resultatet med en konstig känsla i magen. Jag gillar ju rock n roll och så. Min son ska få leva precis det liv han vill leva och jag kommer att älska honom varje sekund så länge jag finns till, oavsett vad han gör. Och det är ju ingenting som säger att detta är ett tecken på att hans resterande liv kommer att bestå av ekonomisk ruin, en helgaddad kropp och andra konsekvenser som impulskontrollproblem är kända för att föra med sig. Det är det ju inte. Och män som Dregen är ju svincoola, och säkert hyggliga killar på alla sätt och vis. De sparar kanske i obligationer och klär köksskåpen med sånt där mönstrat papper och sopsorterar och så. Det är möjligt.

Men ändå.

Jag blir fan lite nervös nu.