Jag gillar julen. Jag gillar just nu, även om det går väl snabbt och julkaklet stundtals står som en hotfull hägring precis innan tomten behagar pulsa genom snön med sin efterlängtade julklappssäck på ryggen.

Men så kom min nya kalender på posten och jag skiftade perspektiv lite.

Å, det finns något lockande och väldigt tillfredsställande i att få börja på nytt. Ny bok, nytt anteckningsblock, nytt hem, ny frisyr, nytt år. Att få packa ihop det gamla som snart bara finns i imperfekt, och ge sig in i det nya, okända. Futurum. Det som man tror att man kan styra helt som man vill, där alla gamla beteende- och tankemönster som följt en hela ens vuxna liv, och ibland halva ens barndom också, plötsligt gör halt och stannar kvar i det gamla. Där det bara finns möjligheter.

I stort och smått inspirerar det nya mig. Jag har alltid lockats av att ge mig in i saker som jag inte vet så mycket om. Det är bra i bland. Det leder mig in på många nya stigar, till många nya människor och ger mig många nya erfarenheter och kunskaper. Många kickar och mycket energi. Men det kostar också många kallsupar att hoppa i bassängens djupa ända hela tiden. Oro, stress och tappade bollar. That goes with the territory, som någon säkert sagt i någon film någonstans någon gång. Sådan är ekvationen Lise Hellström.

Jag tror inte att lyckan ligger i att försöka strunta i den man är bara för att man tror att allt blir bra om man kan vara mer som någon annan. Jag tror på att börja med att se sig själv och läget man befinner sig i, och vad som bidragit till det och den man är. Att ta ansvar. Att se sin egen påverkansmöjlighet på sitt liv. Där ligger kraft. Där ligger en början till lycka och frihet.

Men ändå. Att få öppna en ny kalender. Tolv sidor med oskrivna månadsblad. Så fruktansvärt kul.