Jag har ju skrivit om det innan. Om våra desperata försök att passa in i mallar som någon annan skapat mot bättre vetande. Eller inte. Som styr och och bestämmer om vi är tillräckligt bra för att få bli accepterade av flocken, för att få vara med i värmen runt elden och få ta del av dagens fångst. Tillräckligt bra för att få överleva.

Jag tänker en del på det. Mer sedan jag kommit tillräckligt långt för att se min egen strävan efter anpassning som tonåring. Den kostade mig mycket. Och ännu mer tänker jag på det sedan jag fick barn. Det måste finnas plats för alla, det måste det. Vi måste ta av de här mall-glasögonen och sluta döma. Alla får plats.

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om det, särskilt när det gäller hur vi ser på, och vad vi förväntar oss, av våra barn. De som så ofta får bära bördan av vuxnas förväntningar, tillkortakommanden, projektioner, dåliga självkänsla och egna barndom. Fan, vi måste stå upp för dem. Vi måste det. Världen skulle bli en så mycket bättre plats om vi gjorde det. Om vi släppte alla dömanden och försök att förändra dem.

Men jag skriver inte mer om detta nu, Mia har redan gjort det, galet bra dessutom.

Läs hennes text.

Snälla.