Det är mörka och regniga novemberdagar nu, på flera sätt. Vårt lands asylpolitik har på ett par dagar gått från att vara ett föredöme till en tävlan mot botten. Ryssland skjuter ner ett europeiskt flygplan. Klimatet är på väg åt skogen, så här varmt har vårt jordklot inte varit sedan vi började mäta dess temperatur och snart ska vi därför alla dö. Och Lennart Hellsing är redan död.

Allt är ju egentligen åt helvete. Men jag har skrattat jättemycket idag, mer än vanligt. Det är tröttma, förstås. Och världssitutionen. Det har slagit över i huvudet på mig. Kanske är det så här det känns när en håller på att tappa förståndet?

Några skratt har dock sin förklaring, tex i morse. Krille och jag är lika trötta på morgonen, men ingen av oss är utrustade med dåligt morgonhumör så istället blir vi ganska fåniga. Så när Krille i morse kl 07.10, nyduschad och trött på måfå drog fram en tröja ur sin stökiga garderob, krängde på sig den och sade ”Nämen den här tröjan var väl inte min ändå?”, så blev det ju ändå en fin start på den här skitdagen.

Men god morgon, älskling

Den bilden hade jag sedan både i telefonen och på näthinnan – det kan alltså vara här det spårade, när jag tänker efter.

Jag skrattade också väldigt mycket åt en bild från tyska motsvarigheten till Postkodsmiljonären.

Skitfånigt, jag vet. Men vi kan lika gärna fortsätta på temat och sluta cirkeln i samma anda. Jag har ikväll skrattat sjukt mycket åt en katt som utklädd till haj åker runt på en robotdammsugare. Only on the Internet, ladies and gents. Only on the internet.

Nu ska jag kolla på Jessica Jones (rätt bra skit, faktiskt) och dra i mig ett par muggar glögg. Sedan lägger jag mig så att den här konstiga dagen får ett slut.

I morgon lovar jag att vara allvarlig igen.