Har du barn? Är hen tillräckligt gammal för att kunna föra en konversation men fortfarande inte kommit in i puberteten? I så fall är chansen (risken?) stor att ni kollar på Wild Kids på fredagarna. Det gör i alla fall vi, och pojkarna älskar det. Jag antar att det finns en dragningskraft i 10 och 11-åringar som jobbar i lag och lär sig om naturen och djurlivet samtidigt som de löser kluriga gåtor. Varje vecka får något lag beök av en kändis, Eric Saade, YOHIO, gladiatorer och  liknande. SVT försöker förstås fokusera på sammanhållning och glädje, det är ju ändå barn det handlar om.

I gårdagens program stod en speciell vinst på spel för det vinnande laget. Allas föräldrar kom dit och det vinnande lagets barn skulle äntligen få återförenas med sin mamma eller pappa för en efterlängtad stund. Lagen kämpade som sjutton, och föräldrarna följde dem på lite avstånd. Självklart förlorade ett av dem och fem barn fick se sina föräldrar, som stod några meter bort, vända och gå iväg igen. Samtidigt om det andra laget grät av glädje så grät förlorarna naturligtvis av sorg. Jag grät också. De andras vinst blev ju ett så fruktansvärt grymt straff. Tänk vad de måste längtat! Jag minns själv hur jobbigt det kunde vara i den åldern. Mamma och pappa fick åka och hämta mig andra dagen på ett hett efterlängtat ridläger bara för att jag inte stod ut med att vara från dem.

Så jag grät. Och barnen i det förlorande laget grät, men det visades bara några sekunder av det. Säkerligen grät de överblivna föräldrarna också men av det visades ingenting.

Men de gick ändå inte lottlösa ur tävlingen, de föräldralösa barnen. Som tröst fick de besök av veckans kändis istället. Så medan det andra lagets barn satt och kramade sina föräldrar och stolt visade upp saker de gjort och sitt läger och tankade kärlek i kubik, så fick de fortsatt föräldralösa, sörjande barnen ta emot – Kalle Moraeus.

Inget ont om Kalle, han är fantastisk. Men han väger troligtvis väldigt lätt i jämförelse med en förälder. Han gjorde dock det bästa av situationen och spelade folkvisor på sin fiol och gräddade kolbullar över öppen eld.

Jag sade ingeting om detta men jag tänkte desto mer där jag satt i soffan, med ben och armar ihopflätade med mina älskade barns. Jag funderade över hur tioåringar hanterar en sådan sorg samtidigt som jag torkade mina egna tårar, och jag funderade på huruvida detta verkligen är underhållning som ska visas för barn. Och just när jag satt och lät ledsenheten gå över i konstruktiv ilska och började skriva ett brev till tv-ombudsmannen i huvudet, så ler Folke lyckligt med blicken stadigt fäst på tv’n och säger med trygg visshet:

”Jag hade mycket hellre träffat Kalle Moraeus”.