Folke har ljust, lockigt hår. Bosse har energi för två och är högljudd och orädd. Båda älskar att trumma och rör sig obehindrat mellan olika sociala konstellationer utan tillstymmelse till tvekan eller oro för att inte passa in. Ingen av dem kan bevara en leksak intakt mer än två dagar. De har ingen aning om var de har sina leksaker heller för den delen, och de avskyr att plocka i ordning efter sig, men däremot skrattar de högt åt fisljud.

Tja, vad kan man säga?

De har många drag som direkt kan härledas till deras far när han var liten. Så kan man säga. Inte lika många från mig.

Nej. Inte lika många från mig.

Men ibland skymtar jag lilla mig. En liten skymt som får mig att förstå att ingen bytte ut de där små knoddarna på bb ändå. Igår, tillexempel. Nyss hemkomna från biblioteket, efter att de nätt och jämt hunnit separera sig från jackor, stövlar och mössor (i en hög på golvet, förstås, de är ju som sagt sin fars söner), så dyker de ner i kassen med böcker och väljer noga ut varsin vars värld de omsorgsfullt utforskar. Utan ett ord, sitter de där och förundras och fascineras medan de sakta vänder blad.

Då syns det.

Att de är mina pojkar trots allt.