(foto: Krickelin.net)

Ja, vi har varit igenom det förut, men återigen: du som läsare behöver bara kolla igenom ett par inlägg här för att snabbt konstatera att Kaosyoga inte är något finlir, direkt. Hastiga foton, en del oskarpa från mobilen på osnutna barn med röriga rum i bakgrunden. Texter som är pratiga, långa, felstavade och fulla av svordomar. Det är så det är och det är mitt och det är charmigt och kul och störigt.

Men det hindrar ju inte en flicka från att drömma. Om att någon gång, i något universum, ha ett hem och ett liv och en blogg som Kristins. Då ska jag ha klänning ofta, och ett hus med lätta, luftiga ljusa pasteller, vackra stilleben utan att det blir konstlat, blommor, växthus och rena barn som sitter still länge nog för att fotas vackert.

Och jag ska ta mig tid att stanna upp och ta in allt det vackra som finns då. För det vet jag ju, det stora bor i det lilla, det gör ju det. Det är bara lite klurigt att hinna notera alla små storheter när man är sen till jobb och dagis och skola och Bosse precis bajsat ner sig. Eller när de små vackra storheterna liksom drunknar i skor som ligger som en stor jävla (se, där svor jag igen!) sko-ocean innanför dörren så att man får hoppa längdhopp det första man gör när man kommer hem från jobbet. Igen.

Så fram tills att jag får mina magiska foto-skills, min inre frid, mina klänningar, mitt luftiga vackra hem som inte ser ut som en stökig version av en sida i IKEA-katalogen, då besöker jag Kristins blogg. Den är så vacker, så poetisk och fridfull. Hon fotograferar så ljuvligt och skriver så fantastiskt, även när hon beskriver det svarta i livet gör hon det vackert och ödmjukt.

Krickelin är mitt spa, kan man säga. Mitt drop in-spa.