Småbarnslivet trimmar ens anpassningsförmåga. Jag gillar inte mello, som du kanske vet. Men nu har SVT, någon prbyrå och allmän mellohysteri på skolor och dagis sett till att jag genom mina barn fått fan i båten, och ja, då anpassar jag mig. Och ror. Så istället för att mörka finalen, som min instinkt sade åt mig att göra, så sitter hela familjen nu bänkade med godis och block med egen omröstning och ytterligare någon timmas, ehum, underhållning kvar.

Eftersom jag visste att jag skulle få sitta här och inmundiga detta idag, så har jag förberett mig noga genom att åtminstone anlägga ett finalhårväxt. Lite som slutspelsskägg eller vad man nu brukar kalla det. Att raka mig under armarna skulle visst betyda otur för Alcazar, eller tur för Linus Svenning. Så jag har lagt ner hyveln och drar därmed mitt hårstrå till stacken för en bättre värld. Det må se lite fjösigt ut på bild, men är betydligt mer imponerande i verkligheten. Faktiskt.

I övrigt har jag hunnit notera några saker:

1. Vad gör House of Cardsintrot i Mello? För sjutton! Sluta!

2. Oscar Zia och Anton Ewald. Jag är för gammal för att se skillnad.

3. Mello är alltid bäst på twitter, och så snart jag skrivit klart detta flyr jag in i mitt twitterrum. Där finns bara skarpsinniga och mycket roliga melloiakttagelser och där kan ingen Linus Svenning göra mig illa.

4. For the record: Anton Ewald tar sig i skrevet, ty det kliar på snoppen eftersom han inte har torkat sig ordentligt när han kissat.

Och i den tron låter vi Folke stanna, tack så mycket.