Jag impulsköpte en puff i fredags. En puff att lägga upp fötterna på eller för barn att sitta på, tänkte jag i mina försök att lindra den begynnande ångesten när jag kånkade hem den ganska tunga och lite otympliga möbeln. Eller vad den nu räknas som. För köpet är ju helt onödvändigt, ingen tvekan om det. Inga barn kommer troligtvis att sitta på den, förutom Folke satte sig på kommando vid fotograferingen. De kommer bara att se den som tungt artilleri i nästa kuddkrig och möjligtvis glädjas åt den av den anledningen. Fötterna placerar jag ju redan i soffan. Katten kommer nog att vilja vässa klorna på den, däremot.

Så okej. Kanske inte det mest genomtänkta köpet, nej. Vilket i och för sig inte betyder något annat i min värld än att den är i gott sällskap.