Jag gillar inte när man missbrukar superlativ. Ja, alltså jag gillar ju inte när man använder ord fel överhuvudtaget, det är lite sån jag är. Men just superlativer, alltså. De måste man vara försiktig med, det är jätteviktigt. Annars blir de urvattnade och meningslösa. För att inte säga fåniga. ”Magisk”, till exempel. Ett ganska starkt adjektiv. Kan det bli mer än magiskt, liksom? Jag skulle vilja säga att ordet magiskt automatiska skjutsar upp substantivet det beskriver till en elva på en skala från ett till tio. Bättre än ”magiskt” blir det inte. Så det ska användas med försiktighet, med förstånd och bara i undantagsfall för att inte förlora sin innebörd.

Ja, det var egentligen bara det jag ville säga. Det, och att vi haft en helt fantastisk eftermiddag med goda vänner på sköna &Olles restaurang nere vid havet. En sån där eftermiddag som man vill ta med hem, slå in i allra vackraste pappret och plocka fram i höst och vinter, vars känsla av varm försommargrönska, god mat, glada barn, opretentiösa stämning och fantastiska vänner kan värma upp den mest frusna vintersjäl.

”Kommer ni ihåg nationaldagen när vi käkade på Olles?”, kommer vi att säga till varandra i mörka november, och alla fyra kommer genast att ta fram sina mobiler och febrilt bläddra fram fotona från den 6 juni.

”Ååååhh…” kommer vi att sucka i kör när bilderna uppenbaras både på näthinnor och mobilskärmar.

”Vilken dag”, säger någon.

”Ja”, instämmer de andra.

”Den 6 juni var ta mig fan magisk” säger någon. Och alla kommer att nicka, för det är sant.

Magisk var ordet.