Lunch, the true story

Lunch, the true story

Igår lade jag ut en bild från Nepal på Insta och Facebook. Jag grät floder när jag såg den, skänkte pengar direkt och uppmanade andra att göra detsamma. Så ofattbart hemskt det som drabbar så många människor. Så mycket lidande. Det trasar sönder mitt hjärta.

Idag tänkte jag fortsätta på samma linje och skriva om något annat som är väldigt jobbigt att hantera. Lunch. Eller rättare sagt, helglunchen. Jag avskyr den. För nej, hos oss är det inte någon krispig sallad med ekologisk halloumi och granatäpple som som gör en alldeles ”lagom mätt” och avnjuts i nån berså ackompanjerat av barnens hyllningskör och solsken som värmer nacken. Far from it.

Det är mer så att alla går och skrotar så där avslappnat och det är äntligen undanplockat sedan långfrukosten och även resterna av uppdateringen på kaffet som måste göras efter ett par timmar. En har gjort fint i köket, satt på sig ansiktet, kläderna och städat undan lite i resten av huset. Kanske har en påbörjat en bra bok eller den där rensningen av garderoben som varit så behövd så länge. Eller bloggandet, tecknandet eller naglellacksmålandet. Oavsett, en av de bästa stunderna på hela helgen.

Då, BAM! De under 18 år börjar gnälla, slåss och trilskas extra mycket och plötsligt slår det en att alla har blodsocker under havsnivån och borde ätit för en timma sedan. ”Bryt allt och trolla fram a god damn lunch från kylskåpet som gud glömde, bitch!!!” vrålar matlagningsguden (som nog var den som glömde mitt kylskåp?)  och jag börjar frenetiskt riva runt i rotfruktslådans halvmögliga morötter med mitt våta nagellack.

Jag avskyr det.

Du ser, lunchen har ingenting av middagens kännetecken – den trevliga känslan av att diskutera, planera, handla, laga, dofta, röra i grytor, sippa vin, duka fint, äta länge, prata ännu längre, okynnesäta lite till och diskutera existentiella spörsmål innan vi hjälps åt att plocka undan samtidigt som vi lyssnar på Hardcore Superstars senaste skiva på hög volym. Nej nej nej.

Lunch är måltidernas bakgård, en krypskytt som studerar dig och osynligt lägger sig till rätta med dig rakt i kikarsiktets hårkors för att släppa ett noggrant riktat skott när du mår som allra bäst.

Lunch är tradiga matbitar i plastburkar med torra kanter eftersom nån glömt att försluta locket ordentligt, som en dessutom måste lukta på för att försäkra sig om att en inte matförgiftar sina ungar på kuppen.

Lunch är stökigt kök, ofokuserade barn, spring i dörrar, pasta med ketchup igen, halvfabrikat och otäcka blandningar av rester som aldrig borde mötts på en tallrik.

Som bonus finns dessutom en inbyggd diskmultiplikator, vilket gör att trots att en lagar den enklaste mat så blir det ändå sjukt mycket disk, matrester och intorkad sås på spisen. Tacksamhetsmultiplikatorn, däremot, den är negativ när det gäller lunchen. Aldrig nån som ens hinner säga ett förstulet ”tack” i farten när de rusar tillbaks till den spännande leken som de slets ifrån. Och kvar står en med pajjigt nagellack, en oöppnad bok och en massa matrester i ett kök som nyss var rent.

Jag säger dig. Lunch är ett helvete. No less.