Barnen har precis kollat färdigt på Monsters University och vi samlar ihop tomma nötcremeförpackningar från lekrumsgolvet och dirigerar vingummidoftande pojkar till toan. De kissar i tur och ordning. Sedan borstas tänderna extra noga och de avbryter tandborstningen fem gånger för att de måste berätta om olika scener ur filmen som poppar upp i deras huvuden och måste bearbetas och arkiveras på rätt ställe mitt under tandbordstningen, trots att jag vet att det är sjunde gången de sett filmen.

”Och så tvätta händerna noga”, säger jag. ”Kolla vad godiskladdiga de är. Är det inte skönt att få tvätta dem riktigt rena och få bort kladdet? Känn så gott de luktar tvål nu”. Jag mässar på, troligtvis mest för mina egna öron. De har inga stora problem med kladdigheten. Troligtvis kunde de knappt bry sig mindre. Men de tvättar snällt för att jag ber dem.

På med pyjamas. Folke har bara pyjamasbrallor, Bosse har både tröja och byxor med ugglor på. (På bilden har han ingen pyjamas, utan en svart tröja och smutsig näsa och munnen full med kall korv som han stulit ur kylen när ingen såg. Jag inte har någon bra bild på honom i pyjamas.) Ville sover bara i kalsongerna. Folke vill tvunget visa hur hans ena pungkula kunde leta sig ut genom ett hål i pyjamasbyxornas gren, men jag avböjer förslaget och manar in dem i säng istället. ”Klockan är jättemycket, ju” säger jag som om det är något de skulle bry sig om. Som om deras liv dirigeras av visare eller digitala siffror som lyser på ett mörkt sovrumstak. Som om de är noga med att räkna hur många timmars nattsömn de får.

”Du ska ligga jämte mig, mamma”, säger Bosse. Så efter jag stoppat om Folke och plockat upp ytterligare ett par godispapper ur hans säng och hämtat vatten till dem båda, vilket de alltid propsar på att jag ska göra trots att ingen av dem egentligen är törstiga, så kryper jag ner jämte Bosse. Jag är noga med att inte lägga mig på hans täcke, för det gillar han inte. Jag lägger mig jämte, makar mig tätt intill. Klappar honom på håret och säger att jag älskar honom. ”I natt är månen nära dig”, mumlar jag. ”Närmre än nånsin.” Han nickar även om jag inte tror att han fattar vad jag menade, herregud han är ju fyra år och tämligen ointresserad av astronomi. Så lägger jag hans älsklingssnutte – elefantsnutten – vid hans kind och upp på hans näsa. Precis som jag gjorde när han var nyfödd.

Sen stjäl jag en bit av hans kudde och lägger läpparna mot hans tinning, som om jag fastnat i att pussa honom där. Vilket man kan säga att jag har. Jag borrar in näsan i hans hår. Han luktar lite vinummi där också, han måste ha kliat sig i håret med godiskladdhanden. Hans andetag blir långsammare. Lugna och trygga. Han glider in i drömmarnas värld med elefantsnutten som sällskap.

Jag ligger kvar länge. Mycket längre än jag behöver.