Det slog mig häromdagen, att sällan eller aldrig vistas ute i dagsljus inte är ett privilegium förbehållet vampyrer längre. Även undertecknad kan sälla sig till skaran blekhyade inomhusvarelser nuförtiden.

Det gick också upp för mig, hur smärtsamt sällsynt motion är i mitt liv just nu. Jag har satt upp en jättehög tröskel framför bilden av hur  jag drar i väg till ett gym när allt äntligen är klart kl 21:30 på kvällarna. Och lika hög som tröskeljäkeln är, lika starka är de plus- och minuspoler som soffan och rumpan utgör vid den tiden på dygnet. Slitsamt att hålla isär.

Och ja, jag är ju ingen naturvetare, men när de båda ovan nämnda företeelserna inträffar, och dessutom i kombination med varandra, måste väl ändå medföra en benämning så som ”något i det närmaste unikt”. Typ.

Men se, livet bjöd mig på en högoddsare i dag. En en liten lucka uppenbarade sig mellan skåpsröj, dagsistädning och konflikthanteringsövningar när Folke skulle till kompisen Märta, och Krille och Vilmer tog på sig att åka och städa våra två avdelningar på förskolan (love ya!). Plötsligt var det bara jag och lille febrige Bo hemma. Ljuva sällsamhet. Jag slet ut vagnen ur förrådet (inte för att jag hade bråttom, utan för att den stod långt bak med många saker framför, saker gör alltid det i vårt förråd), packade ner lille mannen i åkpåsen och virade Krilles halsduk runt hans hals. Sedan kopplade vi Håkan och gick en lång promenad utmed havet. Jag lät tankarna vandra och småpratade med både Bosse och mig själv. Bosse svarade väluppfostrat på allas tilltal med ett ”Mmmm”, alternativt ett ”Mmmm” (olika betoningar, den ena varianten går upp i början, den andra är mer jämn) och Håkan nosade på all gul snö han kunde hitta.

Det lilla dagsljus som orkat ta sig igenom det tjocka molnlagret fick ingen reflektionshjälp av marken eftersom den mesta snön redan smält undan (kämpa, vintern!!), och det var slaskigt och smutsigt på vägarna. Inte mycket folk ute, bara övergivna sommarstugor och en havskant full av smutsig is.

Men det var frisk luft, rörelse, hav, en glad hund, en liten hummande febris, tankar tänkta till sitt slut och en mamma med frihetskänsla.

Inte dåligt. Inte dåligt alls.