Vart tredje år kallas jag till cellprovstagning och med samma intervall köper min man en grill. De tu har dock ingen korrelation på något sätt förutom hur frekvent de uppenbarar sig, så vi kan lämna mina gynekologbesök därhän. Men inte grillen, ty i år är ett grillköparår. De skulle nog kunna komma oftare än så, men Krille håller sitt beroende föredömligt under kontroll, det måste jag säga. Lite som jag med mina gynundersökningar. Eller ja. Men nu skulle det köpas grill och den senaste tiden har varit en tid med mycket febrigt prat om, tja, grillar. Mycket googling. Oh my, sjukt mycket googling. Jag försöker med blandat resultat att uppbåda lite entusiasm, men det går ärligt talat så där.

Till sist valde han vilken bebi… jag menar vilken grill som skulle bli årets. Nu är den här, baxad på plats. En tung jävla grill var det om du undrar. Och jösses vilken uppståndelse. ”Jaha, hmmm, så där ja, aha så funkar den, hmmm” gick han omkring och mumlade, och ”Liiiise, den är klar nu, vill du komma ut och titta?”. Och jag som just satt så skönt i soffan. Aja, jag gick ut och fotade honom när han undersökte olika, eh, saker. Pekade på en grej. Frågade en fråga. En vill ju vara en god fru.

Jag tittar på min man och tänker att detta är det fjärde barnet, nu har han fått sitt fjärde barn. Och därmed borde det ju vara mitt också. Grejen är att denna grillen visst ska denna vara något i hästväg, oj oj oj så bra mat den ska kunna producera. Utomjordiskt bra om du frågar Krille och alla youtubevideos som den gett upphov till. Men själv tycker jag att den är lite… – Krille; sätt händerna för öronen och sjung LALALALALA nu – lite… jävla ful?

Men det berättar jag inte. Så säger man ju inte om sina barn.