Jag har varit på en kransbindarkväll ikväll. Min kära vän Anna följde med, det var hon som anmält oss, och vi både pratade och band med rimligt hög intensitet där vi stod mitt i en blomsteraffär med en massa andra mer eller mindre (mest mer) engagerade julkransbindare.  Att samlas med andra för att göra julpyssel är lika lite min stil som djuphavsfike eller kaninhoppning, men det var faktiskt riktigt kul. Jag fick dessutom en begynnande julstämning, och bara det var ju värt de 400 spänn som jag så småningom fick punga ut när jag var klar med kransen och vissa kompletterande inköp.

Efter att kransen var klädd skulle de ju pyntas. Höjdpunkten i kransbindarprocessen, antar jag. Själv hade jag personligen svårt att bestämma mig för vilka gadgets jag skulle ha på min gröna rundel. Jag är ju liksom rätt så… pynt-ovan. Anna som hade mycket bättre koll än mig, slängde sig med videkvistar, nålar och snören som om hon aldrig gjort annat på sin lite mindre lurviga krans. Den gav ett något mer discplinserat och mer stajlish uttryck, det måste sägas. Som om den var gjord av någon med koll. Vilket den också var. Själv körde jag lite mer, ehum, utanför boxen. Det vill säga massor av frihet för grangrenarna och typ inget pynt alls mer än ett par polkagrisar och hjärtan. Kärlek och godis, vad kan man mer behöva, liksom? Ja, det är ju gott och väl med det. Men när man binder en krans med det mottot så stod det klart för mig att resultatet blir stort och yvigt och mest påminner om ett oansat buskage av könshår.

Så här står jag med en dörrkrans som ser ut som en vildvuxen mutta.

Den såg man ändå inte komma.