Vi är som bekant lite ”av” eller ”på” i vår familj. Först var jag som du vet ”av”, när det gällde julen. Jag gick omkring och svor och mumlade saker som (håll för öronen nu svärmor) ”Men var i helvete har jag ljusstakarna då? Jag vet ju inte ens var de står. Herregud, hur kan man INTE veta var de finns? Jag har ju stoppat undan dem efter varenda jävla jul, hur kan jag lyckas glömma av var de är? På riktigt, hur jävla dum i huvudet får man bli? Det är säkert inte en enda lampa som funkar i dem heller. Om jag ens hittar dem, vill säga.” och så vidare i, om inte en oändlighet, så åtminstone tre minuter, spottande och fräsande som en arg mungo med pms.

Men det är första advent. Vi har barn. Vi har ett föräldraansvar och därmed ett förstaadventansvar också. Så jag tog mig samman och började uppföra mig som den vuxna person mitt personnummer trots allt säger att jag är och samlade lite beslutsamhet i morse innan Krille ens vaknat. När han kom upp naglade fast den stackaren med blicken och förmedlade forcerat att tvättmaskinen behövde lagas och allt adventspynt skulle fram, fast jag inte hade någon aning om var det fanns men fram skulle det, och vi skulle laga julskinka och grönkål som vi alltid gör på första advent. Och dricka glögg. Och jag sade nog något om biblioteket, veckohandling och tvätt som skulle tvättas under dagen också. Om bara tvättmaskinen kunde lagas någon gång?

”Absolut”, svarade en sömndrucken Krille som över tiden har samlat ihop motsvarande 400 högskolepoäng i kursen Tålamod med stressad och irriterad fru vars hjärna aldrig sover och som dessutom redan varit vaken i två timmar och hunnit komma upp ordentligt i varv . ”Kan jag få käka lite frukost först, bara?”.

Jo då, det fick han. Med hjälp av min själsfrände och hans lugn manövrerade vi oss därmed till ”på”. Ljusstakar plockades fram (var de fanns? Där jag lade dem förra gången, såklart), och tomtarna med. Lika bra att ta allt på en gång tänkte jag så vi slipper stöka med det fler gånger. Vi har också stämt av kalendrarna och gjort en översikt på alla lucia- och julfiranden med olika klasser och förskola, fått pattsvett (mest jag, då) pga vet inte var luciakläderna är!?, fyllt i ledighetslappar till fritids och förskola samt bundit en ampel (också bara jag). Tvättmaskinen är lagad också (tack K). Biblioteket har fått tillbaka (nästan) alla sina böcker. Skinka och grönkål är inköpt.

Därför, kära Kaosyogaläsare, ville jag nog bara berätta att jag härmed lydigt galopperat rakt in i julstressfållan som är fylld med saker som en god husmoder måste göra för att a: ens föräldrar alltid gjorde det och/eller b: det inte blir jul annars. Jag är svettig, trött och vet ännu inte var jag ska göra av alla de lampor som puttats undan av adventsstjärnor och ljusstakar. Krille nämnde något om att ”tänk vad mysigt om några år när vi kan ha julfirandet hemma hos oss”, men då började jag skratta galen-människa-skrattet. Det blev liksom lite för mycket för mig just då.

Men strunt samma. Det är advent och ingen har lidit någon större skada, åtminstone inte fysiskt. Allt adventsgrejs är framme och vårt hus ser nu ut som alla andra hus gör första advent. Allt ser därmed normalt ut, vilket betyder att vi är normala. Att vi är som alla andra.

Eller, eh. Ja.

P.S. Bilderna inkluderar inte ljusstakarna. Det hade hunnit bli mörkt innan jag lyckades leta fram de förbannade asen.

Och så en bild på Bosse på biblioteket också.