Jag skulle ljuga om jag sade att dagen startat bra.

Jag svor när jag gick upp. Jag förbannade världen en smula, rätt mycket faktiskt, när jag letade kläder att ha på mig – något annat än bikini, solklänning och flipflops, alltså. Alla kläderna i garderoben var fula och gav mig klaustrofobi. Fan. Barnen var trötta – såklart. Krille fick bära ut Folke till frukostbordet och mitt hjärta gick nästan itu.

”Jag vill inte”, sade det till mig. Hjärtat, alltså. Högt och tydligt.

”Du vänjer dig snabbt,” svarade hjärnan, inte lika blödig till sin läggning. ”Om några dagar är allt som vanligt igen. Kämpa, Lise”. Och jag försökte göra som hjärnan sade. Jag brukar vara rätt bra på det.

Men när jag väl hade klätt mig i mina klaustrofobiska, obekväma kontorskläder, så skulle jag skaka en vällingflaska till Bo, och då hände det som aldrig hänt förut under mina sju år som småbarnsförälder. Locket ramlade av. En sekund senare stod jag i hallen och skrek ”MEN JÄVLA RÖVHATT!!” och såg när varm välling droppade sakta ner över håret, armarna, kläderna, golvet och byrån. Gråten satt i halsen.

”Detta är ett tecken! Jag ska inte jobba!” tjoade jag. Eller hjärtat. Oklart vilket. Sedan gick jag och duschade för andra gången.

Till sist kom alla iväg ut i bilen ändå. Jag kramade barnen hej då som om jag skulle iväg på en femmånadersexpedition, och jag saknade dem innan jag ens satt mig i min egen bil tre meter därifrån.

”Kom igen nu, du fixar detta. Kämpa, Lise” peppade hjärnan mig medan Krille körde iväg med barnen. ”Lite kaffe nu, så är du good to go”.

Kaffet, ja. Var var det? Och morgonens smörgåspaket som Krille gjort, hade jag slängt ner i väskan? Nej, det måste vara kvar på byrån. Helvetes jävla skit. In och kolla. Jodå, där var det.

Med ett meddelande.

Han känner mig rätt väl, min man.