Jag älskar att bli berörd. Fan, är det inte det som hela livet går ut på, när man tänker efter? Ena dagen gråter jag mig rödögd, andra dagen skrattar jag så tårarna rinner av den orsaken istället. Eller så blir jag bara lite klokare och mer ödmjuk än dagen innan. Allt tack vare fantastiska människor som kommer i min väg på olika sätt. Vi människor utvecklas inte utan varandra. Så är det.

Det behöver inte ens vara riktiga möten. Det kan vara saker jag ser på tv eller läser i en bok också förstås. Men live slår ju normalt det mesta, allt blir så mycket starkare, man kan ta in med fler sinnen då.

Dagens två upplevelser är av vitt skilda slag.

Ena sidan Elaine Ekswärd, som föreläste och förmedlade en sån – ah, hittar bara klyschiga ord nu, men skit samma – enorm inspiration genom att vara helt och hållet hon. Den tryggheten och kompetensen hon utstrålade var så sjukt drabbande, på nåt sätt. Ljuvliga människa. Kompetens och en skön inställning till livet. Svårslagen kombo.

Å så har vi Douglas Seegers i kvällens Jills veranda, som oavsiktligt snodde programmets manliga huvudroll från Magnus Carlsson. Vilken musiker. Vilket öde. Jösses. Och vilken musik. Må programmet och låten som spelades in leda pengar tillbaka till honom, tänker jag. Det vore rättvist.

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar, som man brukar säga – även om det uttrycket väl egentligen borde vara förbehållet journalister – om dessa två och många andra. Men det blir inte i kväll. Nu ska jag lägga mitt trötta och insiprationsfyllda huvud mot kudden.

Men lyssna gärna på Dougs låt. Och köp Elaines böcker. Stora hjärtan ska man lyssna på ofta.