En febersjuka härjar runt bland pojkarna. Febertoppar som kommer och går och däremellan – ingenting. Ena stunden är sönerna precis lika vilda som vanligt, nästa sekund sitter någon och stirrar håglöst och blankögt framför sig medan pappan plockar fram febertermometern som – häpp – visar 39.7.

”Ska du ta tempot på mig nu igen?” sa Ville i eftermiddags med svag feberröst och mamman, som hade kommit viftande med termometern, bet sig i läppen ett ögonblick, eller två, innan hon svarade.

För honom blir det till att spendera morgondagen hos farmor och farfar. Igen. Vad skulle vi göra utan dem, jag vet ta mig sjutton inte.

För Folke och Bosse blir det till att återgå till förskola och stajla i sina nyinköpta sandaler, införskaffade efter att varit behövda i närmare en månad. ”Det är lite utplockat nu”, sade expditen lite ursäktande när hon spankulerade runt bland hyllorna i eftermiddags i jakt på en sandal i storlek 28 utan flames, batman eller fotbollar på, tack så mycket. Ja, det blir ju lätt så när man är sist på bollen. När man låter sig överraskas över klädbehoven en sommarmånad för med sig, samt det faktum att barnen – hör och häpna – växt sedan förra året. Nä, dra mig baklänges på en liten vagn, vad konstigt.

Suck.

Men nu finns det sandaler. Det finns två friska pojkar. Det finns en febrig men glad pojke som är extra lycklig för att få lov att vara hos farmor och farfar i morgon igen. Samt två trötta föräldrar som kommer att tillbringa närmsta timmen i soffan, fajtandes i Ruzzle som vore det på liv och död.

Just nu sitter dock den ena – undertecknad – och väntar på att Bo ska somna. Han pratar och pratar och har så gjort i en och en halv timma om allt möjligt. I skrivande stund lägger han stor vikt att upprepa meningar som: ”Jag byter skorna. Jag byter skorna”. Inte så överrasknade, kanske.  Det följs av ”Hej farmor Maj, hej hej” ca tjugosju gånger. Och så, de lite mer oväntade: ”Anton Ewald är stooor. Stor”. Och ”Robin Stjernberg är stooor”.

Nä, fråga inte.

Allt är bra, med andra ord. Allt är bra.