Du ser den där lille mannen du ser på bilden ovan, han som ser go och leende och glad ut? Det är han.

Också.

Men lintotten har även en annan sida. En, eh, ganska tydlig sida. Som inte kompromissar, väntar, delar med sig eller låter sig bevekas. Ganska exakt runt tvåårsdagen kom första utbrottet och jag och Krille tittade på varandra med ögonbryn som snuddade vid hårfästet (och då får du ändå betänka att jag har hög panna, och Krille har, ska vi säga, ett hårfäste på defensiven – så då fattar du hur förvånade vi blev). Vem har bytt ut solskenspojken och ersatt honom med den dr Jekyl och mr Hyde? Och över en natt, dessutom?

Missförstå mig inte, dessa faser är ju naturliga, viktiga och utvecklande, jag vet ju det. Och tydlighet, initiativ och utåtagerande är jag all for, absolut, hellre det än motsatsen. Men att övergången kan bli så abrupt och högljudd, det överrumplade mig lite. Som vanligt minns jag inte att det var så för de andra. Och var de verkligen så arga?

För se, flera är numer de gånger då jag lämnat honom på förskolan med pyjamaströjan fortfarande på, sägandes något urskuldande till personalen om att välja sina fajter och så. Och flera är de gånger då jag hämtat honom på förskolan, ute i en ljum vårsol med stora, tjocka dunjacan på istället för den nya skal-overallen, hörandes något lite urskuldande från personalen om att det liksom var bom stopp med overallen.

Han går hårt och högt åt bröderna och deras saker också. Vilmer suckar tålmodigt – ”men Bosse….” medan Folke kör den gamla anfall är bästa försvar-taktiken när lillebror är ute efter en legofigur som han leker med. Men det avskräcker inte Bo som fortsätter skrika och domdera med de flesta i familjen utan tillstymmelse till ursäktande.

När jag nattar honom, som nu, ställer han sig efter en stund upp i sängen och säger ”Mamma – gå!” medan han fixerar mig med blicken. Han menar varje ord, även om anledningen är något oklar för mig, det ska sägas. Så jag går ner för trappan. Efter två minuter skriker han ilsket ”Mamma – kom!”. Jag går upp. Efter tre minuter: ”Mamma – gå!” Lydig mamma går ner. Och upp igen. Och ner.

Och nu är jag lite trött på att vara mänsklig jojo. Nu får han klara sig där uppe ett litet tag, oavsett vad han säger. Det får ju finnas gränser, liksom.

Fast… Nu låter han väldigt arg där uppe. Och lite ledsen också, faktiskt. Det är nog bäst att jag går upp igen, ändå.

Bara en gång till.