Halloween närmar sig ju med stormsteg, och som monsterhelg bryr den sig inte ett smack om vad man kan tänka tyckas om detta faktum, den kommer ändå. Med ett bröl, till och med. Men som den goda moder jag gärna vill vara, så omfamnar jag helgen och allt den för med sig eftersom mina barn gör det. Jag väljer att se den lite som någon ont (kommersiellt och traumatiserande) som har något gott (godis och gemenskap) med sig.

Så vi fixade pumpa. Eller ja, jag fixade pumpa senaste gången jag handlade. Och vi ritade och skar den till ett lagom skrämmande pumphuvud. Eller ja, jag ritade och skar den, Folke och Bosse tröttnade redan innan jag tömt den på kärnor (bilden ovan där Bosse ser intresserad ut är lite missvisande, han letar bara efter clementinklyftorna han kom på att han tappat bland pumpaskalen). Och vi beundrade resultatet, letade upp ljus och satte i och placerade den vid ytterdörren. Eller ja, det var ju jag som gjorde det också, både beundrandet och ljuständandet och anbringandet, pojkarna ville hellre kivas i soffan och sprida ut maximalt antal leksaker på vardagsrumsgolvet. Och vi tog till vara på pumpakärnorna och förvandlade dem till nyttigt och gott snacks genom att rosta dem med olivolja och flingsalt. Eller ja, det var kanske jag som gjorde det med. Barnen har, fram till skrivande stund i alla fall, vägrat att ens smaka.

Jo jo, man är väl hus(moder)lig. Och tack vare just denna hängivna husmodern, så kan the Hellströms  nu med gott samvete välkomna spökhelgen.

Vad vore väl livet utan dessa helger som för människor samman?