Frustration

Frustration

När man studerar någon som lär alla saker från första början, så får man lite känsla för vilket fantastiskt maskineri den där kroppen är egentligen. Så många saker som kräver nya kopplingar mellan mängder av synapser i olika delar av hjärnan för att skicka rätt signaler och jobba fram en förbluffande svår synkning av rätt muskler. Vilken ansträngning det är i början, att gå från tanke till handling. Så många misslyckade försök på vägen. Så många blåmärken, så många tårar, så många ”Hoppsan! Upp igen, gubben” .

En trappa med gungande steg, till exempel. Brorsorna har precis klättrat upp utan problem. Men det är så svårt för en liten gosse som knappt kan gå. Som en tur och retur till Everests topp utan syrgas för en soffpotatis, ungefär. Det är ju inte konstigt att ettåringen inte sprintar upp som sina bröder, de har ju några års försprång i grenen ”motorisk utveckling” (och ja – i de flesta andra utvecklingsgrenar också, so far).

Men det hindrar ju inte en ettåring från att bli förbannad.