Så här i mitten av det täta januarimörkret så känns det viktigt att hålla fast vid ljusglimtarna. Och ska jag nu ska köra vidare på temat Saker som gör mig glad, så ligger tulpaner definitivt även på denna livgivande lista. Enfärgade, blandade, bundna, fria. Det spelar ingen roll om de egentligen blommat ut, skit samma, jag behåller dem tills de bleknat och ramlat isär. Som ett litet tålmodigt löfte om ännu en vår, om ljus och ljumma vindar, står de där och sprider sina färger med en långsamt sinande generositet.

Jag tror att de ser sig själva så också. Som små, men viktiga, undercover agents i vårens tjänst. Som sakta, men obevekligt, med en del rädsla men ännu större mod, infiltrerar sammansvärgningen Vintern och de mörksinnade som jobbar i dess tjänst, och sedan – endast med den våld som nöden kräver – tillintetgör Vinterns planer på oavbruten diktatur. Utan en tanke på sin egen säkerhet jobbar  de för en mycket större och långt viktigare sak:

Liv. Värme. Sol. Ljus.

Det som du och jag tar för givet varje år, det som de flesta biologiska varelser behöver i någon mån för att överhuvudtaget överleva.

Det fixar tulpanerna.

Japp, tulpanerna.

Du kan tycka att jag läser in lite för mycket i buketten på köksbordet nu. Att jag överdoserat spionthrillers och fantasyfilmer. Men då säger jag till dig: det är precis vad Vintern vill. Att alla sorters ifrågasättanden ska diagnosticera avsändaren  som galen, för att ingen som jobbar i mörkrets tjänst ska kunna tveka på att målet om evigt mörker är det riktiga. Det är så de ondas envälde kan söndra, splittra och fortleva.

Bara så du vet.

P.S: Jag är på tulpanernas sida, om du undrar.