Å, jag hade verkligen tänkt att skriva ett inlägg med rubriken Lise vs virus  2 – 1, fullt av sprittande energi, I told you so, och den här kroppen ger sig minsann inte så lätt – attityd. Hela dagen tänkte jag det. Ett avslut på den här tröttsamma förkylningsserien. Kände mig så stark, körde utan Ipren och allt det där. Men sen kom eftermiddagen och då drog min immunförsvar visst sig tillbaka på en fika eller nåt. En lång jävla fika.

Jaja. I morgon är det nog bättre. Under tiden kan jag sitta här i soffan och uppbåda kraft att ta mig uppför trappan till sängen och Kråkflickan – väldigt lovande bok, det måste sägas. Något som kanske kan hjälpa mig upp dit är Folkes historia som han berättade för mig när jag pussade honom godnatt precis.

”En gång var det två körsbär, mamma, som skulle gå över vägen. Då blev det ena körsbäret trött och somnade på vägen och då kom det en bil och körde över det och då sa det andra körsbäret: Men kom då, ditt potatismos!”

Det är såna sekunder ur mitt liv, och minnena av dem, som sparkar upp immunförsvaret från fikabordet och sätter dem i arbete igen. Får dem att utföra storverk. Det svär jag på.