Ja, jag erkänner. Det kan väl hända att jag använt mig av falsk demokrati en eller ett par gånger i mitt liv som förälder. Det är ju onekligen en lockande strategi, det där med att fråga vad någon (läs: en familjemedlem) tycker, för att sedan ändå göra som jag hade tänkt från början (läs: det enda rätta). Om man gör det smidigt och med viss inövad skicklighet så vinner man det bästa av två världar på det sättet. Alla blir glada och det blir rätt.

För ett tag sedan fick jag ett rörande bevis på att min äldste son inte är helt oförmögen till manipulation han heller. Att en av världens största ekonomier valde president för ett tag sedan gick väl knappast någon förbi, och mediauppståndelsen kring detta hade inte missat Vilmer Hellström heller, som pratade mycket om Romney och Obama och vem som skulle vinna och vem som vann. Om det beror på ett missnöje med resultatet, det hoppas jag sannerligen inte, men vi skulle tydligen genomföra ett val här hemma också. Ville och kompisen Louie knåpade med möda ihop valsedlar med kandidaternas namn på och bad sedan mig och Krille att rösta. Kruxet var bara att vi fick inte välja en valsedel och lägga i burken, utan valet avgjordes genom att vi skulle ta en random lapp ur bruken där de låg hopvikta och blandade. Vi lottade alltså fram en president.

Nu föll det sig så att Mitt Romney råkade tillförskansa sig flest röster, men se det gick inte i linje med pojkarnas idé om vad som var rätt, så resultatet ogiltigförklarades hastigt och pöbeln var tvungna att göra om voteringen. Och tänk, nu gick det bättre eftersom det knappt var några Romney-sedlar kvar. Så, ta-da: Obama fick ytterligare fyra års förtroende.

Easy peasy.