”Den som inga barn haft, han har ingen fostran fått”, säger min svärfar, och jag nickar i bifall medan jag flackar med blicken för att hela tiden se kidsen som röjer järnet hemma hos sina farföräldrar. Vi är samlade till middag och Krille och jag gör vårt bästa för att förekomma några av de värsta hyssen, samtidigt som vi försöker äta och bibehålla vår plats i de olika konversationer som smattrar som en naturlig följd av att man samlar flera vuxna och en mängd barn som inte setts på ett tag i samma byggnad under några intensiva timmar. Livet rusar på i hög fart.

Ja, holy macaroni, att vara föräldrar tillför onekligen några extra dimensioner i livet, det är både intressant, roligt och jobbigt att bli speglad hela tiden. Att bli knuffad mot sina gränser. Och att bli så uppenbart och villkorslöst älskad och beundrad. Allt det där är ju svårt att beskriva för de som inte varit med om det, orden blir ofta bara platta, de rymmer inte känslan hur man än vänder och vrider på dem.

Ibland kan Krille och jag promenera ned för memory lane och landa på tiden vi levde som DINKS. Två heltidsjobb, lägenhet i centrum, fester, fika på stan, tre skidsemestrar per år, övertidsjobb, träning fem pass per vecka, lååånga söndagsfrukostar. Det mesta cirkulerade kring oss, det var en trevlig tid. Men jag längtar inte tillbaka, lika lite som jag längtar tillbaka till någon annan tid i mitt liv. Livet är ju nu, vare sig jag vill eller inte. Och barn eller inte, alla fyller livet med sitt eget innehåll.

Att försöka leva sitt bästa liv och må så bra som man kan, borde ju vara det viktiga. Det går ju ändå inte att jämföra liv, hur ska man veta hur det är att vara någon annan? Jämförelse pajar ofta lyckan, verkar det som. Vi bedömer oss själva med andra som referens – och ofta  referenser som man ”förlorar” mot. Varför har vi inte lika fint hus? Varför är mina söner inte lika lugna och snälla? Varför har jag inte den fina jackan? Varför är jag inte lika smal?  Lite trist, eftersom man inte kan veta hur andras liv känns att leva, och dessutom är det väl knappast intressant eftersom du inte är någon annan än dig själv ändå?

Kanske vore det bättre att jobba för att känna mer tacksamhet istället, och ge av det man vill ha till andra? Det är långt ifrån enkelt för mig, men jag försöker. Det är en av anledningarna till denna bloggen också, jag vill visa hur störigt, jobbigt och tröttsamt livet kan vara, men samtidigt inte be om ursäkt för att det också är alldeles underbart emellanåt. Så som jag tror att de flesta har det. Jag försöker göra vad jag kan för att det ska bli så bra som möjligt för min familj, för mig och min omgivning. Ibland lyckas jag hyfsat. Ibland inte. Men livet är fortfarande nu. Och det är mitt.