När mannen är sjuk och man själv ska ha med sig tre barn ut till bilen en iskall vintermorgon i samlad tropp, i rätt tid, med rätt utrustning, då kan det hända att man har tur och får med allt det man ska ha med. Till barnen, alltså. Men det kan också hända att man i stressen ändå glömmer glömmer något av sin egen utrustning. Mobiltelefonen, till exempel. Man kanske upptäcker det halvvägs till skola och dagis och gör en snabbkalkyl i huvudet om huruvida det funkar att vända och hämta den, men upptäcker snabbt att den inte är genomförbar. Tiden finns inte. Man kanske svär en ramsa inombords – och lite utombords – och kör resten av de sju kilometerna till skolan med irritationen som ett litet moln under bröstbenet, utarbetandes strategier om hur dagen ska hanteras utan mobil telefoni.

Då.

Då kan det hända att man, efter att ha lämnat av rätt unge på rätt ställe, kommer tillbaks till bilen för att köra till jobbet och upptäcker att någon måste skrapat rutorna och startat andrabilen och kört ända dit för att lämna mobiltelefonen i min bil. För där ligger den, på sätet, med ett litet fins sms i som bekräftar att jag hade glömt den, men att den återlämnats till sin rättmätiga ägare av stressfruns äkta make.

Han, som var ute och startade upp min bil för att jag och barnen skulle slippa frysa på morgonen, utan att jag bett om det.

Han, som gjorde världens godaste latte till mig som jag skulle ha med mig på väg till jobbet, utan att jag bett om det.

Han, som jag säkert fräste på under morgonruschen, när jag inte lyckades hitta treåringens nya handskar, men som inte blev irriterad för det.

Han.

Han åkte och lämnade telefonen till mig. Bara så där.

Så – hej alla poeter, ni kan sluta leta nu. Den där definitionen av kärlek som ni söker efter hela tiden, den har ni här. I form av en mobiltelefon i förarsätet på en Subaru en kall och mörk decembermorgon i Varberg.