Det är inte min idé att ha den bakåfram

Det är inte min idé att ha den bakåfram

I morse kom Folke ner från rummet iklädd underställströja och superskrynkliga svarta byxor. Barfota. Det var visst nåt med att han skulle vara ninja, och jag försökte matt argumentera för en något, ehum, somrigare klädsel. Han bemödade mig inte med verbalt motstånd ens. Han bara tittade på mig, och den blicken sa väl ungefär: Nope, nix, nicht, NO. På ett ungefär. Och så klev han ut genom dörren för att gå till sin kompis.

Häpp.

Och Bosse är lika bestämd han, när det kommer till kläder. Kepsen ska vara på om han ska vistas ute – det är inte mer än några veckor sedan jag äntligen lyckades få honom att gå från mössa till keps, och det är jag ju tacksam för, gubevars. En keps är ju bra för barn, ger solskydd för ansiktet. Regnskydd med, för den delen. Om man vänder den rätt, vill säga. Annars skyddar den väl mest bara nacken. Men det bryr sig lillebror föga om. Kepsen ska vara på, men bakåfram sörru. Jämt.

Om man sätter en keps bakåfram på en tvååring, och liksom drar ner den i nacken, så lyfts luggen upp och öronen puttas ut till sidorna. Han ser ut som en tjomme, om du frågar mig. Men det är det ju ingen som gör. Och Bosse, han struntar i vilket. Kepsen SKA på. Bakåfram.

Så jag gör som jag gjort så många gånger de senaste sex åren. Jag andas i fyrkant och väljer mina strider.

Underställ-mitt-i-sommaren-striden är inte en av dem. Inte kepsstriden heller.