Den juletid nu kommer vare sig en vill eller inte

Den juletid nu kommer vare sig en vill eller inte

Det sägs att julen börjar närma sig. Jag vet inte vad du tycker, jag brukar verkligen gilla julen, jag har inga dåliga minnen eller annan skit som sätter käppar i vinterlandet för min del. Men i år kan det helt ärligt kvitta, känns det som. Jag vill liksom inte. Orkar inte.

Vi har en skitsmidig jul – vi tar med oss julklapparna och åker till mina svärföräldrar och blir uppassade och äter och pratar och äter lite till i tre dagar. Sedan åker vi hem. Vi behöver knappt fixa något själva, vi behöver inte åka runt bland en massa släktingar och vi har inga gäster hemma hos oss. Men ändå känns det aningen övermäktigt just nu. Luciakläder, adventsljusstakar, stjärnor och julgranskulorna – alltså jag känner inte ett skit för att jaga runt i huset och undra var jag lagt det och svära över hur i helvete jag kan lyckas glömma det varje år. Jag hade nog med att leta fram vinterstövlarna igår. Jag låg på alla fyra och kröp under vår trapp aka tidernas-mest-otillgängliga-undanstuvade-kläder-förråd och rotade i mörkret bland alla fulla och hopknutna plastpåsars innanmäten för att hitta termobrallor och skodon i rätt storlek som om årets behov av vinterkläder KOMMIT SOM EN ÖVERRASKNING. Som en nål i en hösäck var det, och förnedrande dessutom att krypa runt där som en annan imbecill förälder. Vilket jag i allra högsta grad också var. Naturligtvis svor jag som en borstbindare, en av de längsta haranger jag tror jag producerat i hela mitt liv faktiskt. Lite stolt blir jag ändå när jag tänker på det. Men mest förbannad.

Aja, svordomar och motstånd eller ej, julen waits for no one. Inte ens Kaosyoga. Så vi har börjat så smått ändå med en önskelista som satts upp på väggen och fylls på efterhand. Folke har fyllt sin kvot redan. Vilmer tänkte till och skrev lite mindre bokstäver för att få plats för mer. Krille önskar sig sprit och en köss, och jag, jag vete fan alltså. En penna, har jag kommit på. Samt en öppen spis till vårt ombyggda hus, men det är kanske lite overkill? Ja, du ser. Jag är värdelös på julen.

Well, jag har ju lite tid kvar att fundera på saken. Undertiden vänder jag julen ryggen och kollar i Kaosyogaarkivet och hittar denna bild från 2012 på Folke som äter en plätt med alldeles för mycket sylt.

Så. Nu mår jag bättre igen.

SONY DSC