Brottsstycken

Lördagen den 28 november. Hittills har den erbjudit shopping samt funderingar på downshifting (samtidigt), månadens megautbrott pga skärmförbud (inte jag dock, utan en av mina söner), torghandel och en stilla ångest över julens ankomst och därmed prokrastinering av adventspyntet, samt följande beståndsdelar:

Well...

Well…

Två torkade gurkskivor som hittades i underslafen (som iofs inte används längre). Hur länge har de legat där?

Well...

Well…

Ett nytt porträtt av moi samt den senaste upplagan av familjereglerna, nedtecknade av Ville för nån månad sedan. Reglerna försöker vi efterleva. Det går så där. Porträttet försöker jag INTE efterleva. Det går så där det också.

Well...

Folkas senaste tatuering, gjordes visst in på sentimmarna igår, vilket är typiskt Hellströms. ”Den ena är en blomma, men den är gammal. Nedanför är det en spya, den gillar jag. Louie gjorde den. Fräckt va?”.

I kväll har jag och Krille utfodrat ungarna med hämtpizza och sedan lockat in dem i lekrummet med hjälp av lördagsgodis och filmen Minions för att därefter, i två timmar och utan ett endaste litet barn vid bordet, käka entrecôte och bea och dricka Petters fina Reserva till. Vi har analyserat migrations- och integrationsutmaningarna (även om jag avskyr orden, både tillsammans och var för sig) och tusen andra saker i vanlig ordning.

Och så analyserade vi musik. Temat var ”långsamt” och vi lyssnade, rös och tårades av Adele (men JÄVLAR, den kvinnan är en naturkraft), Dire Straits (den enda låten i deras repertoar som jag faktiskt gillar), Anthony and the Johnsons (åh!), Thomas Andersson Wij (Krille ville tvunget spela ”Tommy och hans mamma”, men jag propsade på denna), ZZ top (när det går så långsamt att det nästan stannar), en gammal AC/DC med Bon Scott (som är sjukt bra), Totta (som jag älskar, även om jag klarar mig utan Josefines vibrato), Pearl Jam (trots att jag egentligen inte gillar denna typen av röster så är det omöjligt att värja sig) och Rolf Wikström (vår bluesgud sedan länge).

Alltså, dessa människor och dessa låtar, de berör min ända in i nervrötterna, ända in i hjärtats innersta. Oavsett din musiksmak, så har du säkert ett gäng liknande upplevelser i dina spellistor. Låtar där det inte finns något at gömma sig bakom och som därför går rakt in i cellkärnan (fast egentligen vill jag skriva ”själen”, men det låter ju lite flummigt kanske). Låtar en minns exakt, i detalj, var och när en hörde dem första gången för att de var så exceptionella. Att som musiker kunna skriva så förtätat och göra texten och arrangemanget rättvisa genom att framföra dem så naket och sårbart och oskyddat – dessa människor förtjänar sin plats i musikhistorien. Om en inte blir berörd av detta så bör en kanske gå i terapi och reda ut varför.

Stunder med Krille vid ett stökigt matbord med matrester, halvkladdiga vinglas, levande ljus och fantastiska gitarrsolon, med massor av diskussioner som studsar fram och tillbaka mot ljudet av en pixarfilm som ligger som en matta i bakgrunden, de stunderna är helt oslagbara. Jag kommer att ta dem med dem till min dödsbädd, inkorporera dem i min summering av livet, och tänka: ”Jag hade ett väldigt fint liv ändå, det hade jag.”

I morgon ska jag leta fram adventsljusstakarna, jag lovar.