Bo

Bo

För tre år sedan, exakt nu klockan 21, åkte vi in till förlossningen. Då hade jag några timmar tidigare tyckt att gravidkjolen skavde lite på magen och att det därför spände lite extra, men nejdå, några värkar var det inte.

Ha ha ha.

När jag väl kommit hela vägen in till förlossningssalen – man måste gå genom världens längsta korridor för att komma dit, det måste vara en man som planerat stället for sure –  så hade jag så satans ont att jag knappt kunde lägga mig på sängen. Men väluppfostrad som jag är, höll jag skenet uppe. Inga skrik, men däremot trevligt litet leende. Man vill väl inte att folk ska tycka att man är svår, heller.

”Jag sätter på ett CTG, så kommer jag tillbaks lite senare”, sa barnmorskan med invand auktoritet, vilket plötsligt irriterade mig gränslöst.

”Nej, det gör du inte”, sa jag och märkte att den väluppfostrade fasaden höll på att spricka i takt med att min slidkanal gjorde detsamma, och det kan få vem som helst att säga emot välutbildad sjukhuspersonal, I tell you. Här skulle födas barn. NU.

Hon tittade på mig. Jag tittade tillbaka. En sekund kanske, ty däremellan var jag tvungen att blunda. Jag kunde inte både hantera all denna enorma smärta OCH synintryck samtidigt. Men hon gav sig. Jag antar att det är svårt att stirra ut en som blundar och profylaxandas hela tiden. Och när hon väl kollade läget lite bättre, så blev det fart på stället och plastförkläden fram och allt det där, och när Bosse kom ut och jag konstaterade att jag fött fram ytterligare en pungförsedd liten varelse, så hade det gått 28 minuter sedan jag välte in genom dörren.

Och nu har det gått tre år och som alla andra föräldrar i samma situation så fattar jag ingenting. Plötsligt, som i ett nafs, ser jag honom gå runt här och yra om planes, vägra alla mössor utom en och högljutt argumentera för Outriggers fina tolkning av You på bekostnad av Folkes Yohio-förslag. Med den här farten har han snart fotsvett, mustasch och nån läbbig piercing, tänker jag och sväljer hårt.

Men ändå. Vilken ynnest att få gå jämte världens finaste Bosse på vägen dit – även om han mest springer om jag ska vara ärlig. Både bokstavligt och bildligt. Så jag springer jämte, med dunkande stolt, och i mina självcentrerade stunder även lite blödande, hjärta. Det bankar hårt, hårt.

Mycket för att jag borde jobba mer på min kondition.

Men allra mest för att han är världens finaste Bo.