Vilmer fyllde ju sju för ett par veckor sedan. Och det ska ju firas. Med klassen.

Jag säger inte att jag fruktat det där 7-årskalaset.

Men jag kanske inte längtat så där jätte, jättemycket heller. Eller så.

Eftermiddagen med 8 sjuåriga pojkar gick dock alldeles lysande. Självbevarelsedriften i kombination med husets kvadratmeterantal fick oss att göra ett utomhuskalas och dessa busiga, pratiga, glada, smarta, fantastiska ungar gjorde sig utomordentligt bra i den friska luften. Under två timmar balanserade, tänkte, sprang, gestikulerade, kände, memorerade och samarbetade de sig till bitar av piratens skattkarta för att komma åt godsakerna, pusslade ihop den och hittade skatten. Lite hamburgergrillning och en och annan kokosboll mellan varven, men annars krävde de inte särskilt mycket för att hålla igång i ett par timmar. Imponerande.

Och nu. Luften har gått ur mig lite, särskilt efter att ha kompletterat dagens schema med dagisstädning och veckohandling. Det känns fantastiskt rättvist med pasta med frutti di mare och ett glad vin i soffan. Och en skräckis på tv. Som jag visst törs se.

En skräckfilm med barn. Och ett stort, gammalt hus. Som är based on a true story.

(Jag som knappt kan läsa Stephen King längre.)

Det  känns som om barnkalaset inte kommer att vara helgens största prövning, trots allt.