Jag blev lite skakis när det plötsligt började regna vid 10-tiden idag. De 12 femåringar som skulle komma för att fira Folke hade jag INTE räknat med att behöva husera inne på våra dryga 100 kvadrat. Men väderguden var oss nådiga och barnen kom, en efter en, blyga till att börja med. Utan att behöva gå in. Presenter överlämnades skyggt med vuxnas ”Har du sagt grattis till Folke?” och ”Vad säger man, Folke?” i stereo över deras huvuden, något som de klokt och tålmodigt nonchalerade.

Ute på lekplatsen, med mössa och överdrags, tog de sig an utmaningar och uppmaningar i sin egen takt. De åt hamburgare och kokosbollar och letade stenar och gick balansgång. Alla på sitt sätt och de hjälpte varandra. Höll varandras händer. Hejade på den som tyckte att det kändes lite läskigt. Sedan ville någon hellre plocka stenar. En annan ville ta ett extra åk på rutschkanan. Självklart gjorde de det. På bilden ovan gör de charader och hjälps åt med att klura ut vilket yrke som gestaltas.

Till sist hade de klurat ut alla utmaningar som krävdes för att få alla pusselbitarna av skattkartan. De pusslade ihop den tillsammans, och sprang under unisont jubel ner till skatten, när de nu själva listat ut var den fanns.

Alltså, jag blir sjutton lite knäsvag efter att ha upplevt så mycket energi, oförställd glädje, självkänsla och entusiasm på en förmiddag.

Det finns hopp om världen.