Här kommer en liten arkivkaramell. Som vanligt med denna typen av inlägg som kännetecknas av många bilder och lam text, så är den troligtvis av betydligt mindre intresse för dig än mig, men Kaosyoga är ju mitt fotoalbum, så det är bara att tugga i sig. Jag måste ha något att småle fånigt åt om tio år, ju.

Solen visade sig ha strålar över till i dag också och vi hade ingen säng att köpa, däremot en att sälja, men det kunde vänta. Vi cyklade västerut.

Lunch vid havet. Sicken dag.

Alla sprang i shorts och tisha utom Bo. Bo hade svarta brallor och hoodie och luvan på.

Han visade också vad man kunde göra med en avbruten engångsgaffel. Funny guy.

Och – häpp! Ännu ett bevis på att Chimalego, radiostyrda bilar och Xbox är överflödiga.

Sedan åkte jag hem och lade ut Bosses säng på blocket. Den har jag själv sovit i – alltså när jag var liten, inte nu, herregud vad tror du om mig egentligen? – vilket innebär att detta danska designunder har 40 bast på nacken. Men det spelar inte så stor roll för mitt ledsenhet i det här hänseendet. Det gör däremot det faktum att jag säljer en bebissäng. Att jag aldrig mer kommer att få ha en bebis att lägga i den och det gör oresonligt och orationellt ont i hjärtat. Knasigt hur det funkar. Krille förstod och kramade om mig. ”Om vi skulle få en bebis till, så köper vi en ny, Lise”, sa han.

Så spelade han en blues för mig. Sedan kändes det bättre.

Sängen såldes snabbt, och efteråt käkade vi de revben han haft på grillen i typ 17 timmar med rub och glaze och vad vet jag med världens godaste cole slaw till. Jag sköljde ner det med en halv flaska rosé och nu ska jag kolla en dokumentär och äta lösgodis. Eller trolljägarna, jag har inte bestämt mig än. Men godiset är inte optional. Det har jag redan ställt fram.

En fin söndag, trots allt.