En normal dag har jag ungefär 15 blogginlägg i huvudet. Inte bara om barn som gör ditt och datt, utan om företeelser i vår samtid, att många inte mår så bra som de skulle kunna, attityder, självkänsla, genus, tips, frågor, böcker, yoga, reklam, godis, filmer, ja allt kul och viktigt i livet. De skriver sig själva i mitt huvud hela tiden, och hade jag bara tid och möjlighet att fånga upp dem, så skulle jag lätt producera så många, och tänk vad roligt det skulle vara! För mig alltså. För dig? Inte så säkert. Men fram tills den tiden då jag blir upptäckt av ett förlag som övertalar mig att skriva en bok i utbyte mot ett rekordstort förskott, internationell berömmelse och fantastiska rojalties, så kan du vara lugn, för då medger mitt liv bara ett inlägg om dagen. Det är precis vad som ryms i spannet mellan att alla vardagens sysslor är klara och tiden då min komaaktiga sömn släcker mitt medvetande.

Och ofta är det så, att när jag väl har tid att göra det jag helst vill och sitter redo med den värmade datorn i knät, när alla briljanta inlägg, fraser, poänger och punchlines liksom ska förlösas, så finns det oftast bara en eller två idéer som jag minns tydligt nog för att kunna stencileras till skärmen, och de är ofta de sämsta i dagens urval. Ska jag skriva något som kräver lite källor eller research, så stryks de ibland av tidsbesparingsskäl. Idag bredde tystnaden ut sig förhållandevis tidigt på kvällen, och jag har ganska gott om tid för min favoritsysselsättning, men vad händer då? Jo, alla femton bloggidéer (ja, för dig med kontrollbehov: det är ju inte exakt femton, jag räknar inte eller så, men det känns som många, därför får du se talet 15 som mer symboliskt än en exakt återgivning av ett antal) är som bortblåsta. Hell, även veckans ackumulerade ratade inlägg är gone with the wind. Ingeting tokigt, roligt, häpnadsväckande eller skrämmande finns för närvarande tillgängligt i min i vanliga fall så skruvade hjärna. Inget pockar på att komma ut.

En situation som man skulle kunna rycka på axlarna åt och kalla ”röva” om man hade kommit från, säg, Fagered (tror det funkar i Östergötland med, förresten).

Ja ja, jag sätter mig väl till rätta i fåtöljen och läser Sara Waters fina bok istället, nu när jag bulimiat i mig alla delar av Hårdrockens historia. Språket i Främlingen i huset är väl sammansatt, fint disponerat, bra avvägt och vackert  och väver en snygg intrig med hjälp av intressanta och trovärdiga personporträtt. Man skulle kunna kalla det raka motsatsen till det du läser nu.

Så, tja, du och jag får helt enkelt höras i morgon istället. Ok?

P.S: För att inte ha något att skriva, så skriver jag rätt mycket, det måste medges.